Ny blogg!

Hej alla! Jag har skaffat en ny blogg, den finner ni här.
Ha det så bra, hoppas vi ses på nya adressen:)
Mvh Malin.

Hej då Limaac.

Idag var vi hos Mats & Pernilla och skrev på pappren för Limaac, numera ingår han i Familjen Persson Bogren.
Och hur kändes det? Jo, helt okej faktiskt. När vi kom stod han i hagen med sin nya bästa vän Kasper och de såg ut att trivas så bra tillsammans. Jag blev nästan lite tårögd, inte för att jag blev ledsen utan snarare för att jag blev så glad över att han verkade trivas så himla bra. Det var en lättnad på något vis.
Vi klappade och gosade en stund, och mamma tog några bilder. Det känns verkligen att han inte är min längre, jag tror han kände det också, men det känns bra. Fast jag kommer sakna honom något otroligt, min lille busponny...
Jag är så tacksam över att jag har fått ha denna underbara häst hos mig. Så mycket som jag lärt mig, som vi lärt varandra, det är ovärderligt. Tack Limaac!

Limaac & Kasper

Hej då min älskling, ha det så bra.
Puss.

Så var det dags.

Idag körde vi alltså älsklingen till Pernilla och Mats i Spekeröd. Limaac var en liten pärla, han gick på transporten nästan med en gång och stod stilla hela vägen. Jag tror han var väl förberedd på att han skulle åka, då jag har sagt det till honom nästan varje dag i två veckor.

När vi kom fram fick han gå ut i en hage bredvid de andra hästarna, och så fick de stå och titta på varandra genom staketet medan vi gick in och fixade med alla papper. Limaac tog det väldigt coolt och strosade runt i hagen som om han alltid bott där. De andra hästarna intresserade honom inte särskilt mycket, gräset var desto mer intressant. Kul för honom att komma till ett ställe där det fortfarande finns sommargräs kvar, lyllos alltså ;)

Sedan släppte vi ihop honom med deras Arab, Casper. De var så söta tillsammans, pussades och gnubbades och gick genast med huvudena tätt ihop. Hoppas, hoppas att de fortsätter vara så bra kompisar! Men jag kan inte tänka mig nåt annat.

Jag hade en klump i magen när vi först körde in på gårdplanen, men det släppte ganska fort när jag pratat lite med Pernilla och Mats. Det känns bra att Limaac har hamnat hos dem. Jag tror faktiskt inte att jag kunde hittat ett bättre hem åt mitt lilla yrväder. Men just nu känns det lite tomt och tungt och tårarna bränner bakom ögonlocken så fort jag ser något som påminner mig om Limaac...

Nu får vi bara hoppas att veterinärbesiktningen går bra och att han fortsätter att trivas, för ännu är vi inte i hamn. Det värsta hade varit om jag skulle få tillbaka honom efter två veckor igen; att behöva börja om den här smärtsamma proceduren på nytt vet jag inte om jag skulle klara av. Och så vet jag inte om det går att hitta ett så bra hem en gång till, så ännu släpper nog inte orosklumpen i magen. Jag tror inte att jag kommer känna mig helt lugn förrän allt är helt klart. Så håll tummarna!

Overkligt.

Limaac är snart inte min längre. Den fjärde oktober kör jag och Lena honom till Stenungsund och sitt nya hem hos Pernilla och hennes familj. Det känns overkligt. Två veckor har vi kvar tillsammans och sen skiljs vi åt, antagligen för alltid. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu.

El Maco ♥ Grandiosa

Den här veckan har jag och Rebecca hängt i stallet hela eftermiddagarna. Bussen till Loo direkt efter skolan och kvart över åtta-bussen hem. Snackat massa häst, ridit och pysslat, larvat oss och haft det bra med våra fyrbenta vänner. Får man ha det så bra eller? Som pricken över i har vädret varit helt fantastiskt! Grymt.

Jag har ridit Maccen varje dag. Han och Grand ( Limaac är förresten helt fäst vid Grand) har fått stå i lilla hagen hela veckan, så han har varit sprängfull med energi! Men vi har hittat en ganska bra lösning på det...; Ängen. Haha, de andra har nog tyckt att vi varit lite galna. Men när man har en häst som gillar att springa så är det väldigt, väldigt roligt att låta den springa :) I tisdags var vi i ekhagen och rejsade runt lite också. Otroligt bra för att göra av med energi. Galoppera upp och ned, hoppa över grenar, rida slalom mellan träden, väldigt effektivt! Och roligt.
Men vi har faktiskt ägnat oss åt seriöst arbete också, lite iallafall...

I torsdags drog jag och Ms. Reebeck till Borås och kollade in Harvest festival. Tyvärr hann vi inte vara där så länge, hade varit kul att se fler klasser (reining eller nån koklass hade vart najs). Men vi hann iallafall titta lite på trail och horsemanship och handla grejer. Rebecca köpte prof choice boots, bell boots och ett bett och jag fick äntligen inhandlat ett par prime boots :) Härligt, härligt!
Bör tilläggas att Borås Ridklubb är en väldigt trevlig anläggning för tävlingar! Väldigt fint var det.

Idag har vi (jag, Lena, Malin, Rebecca och Mr L) varit på Västergården i Stora Mellby hele dagen. De hade en dag med westerntema. Marknad, olika aktiviteter, ponnyridning, mat och westernuppvisning. Det sista stod Lena och Malin med hästar för. Mysig tillställning och fina uppvisningar må jag säga. Jag fick dessutom tillfälle att agera ko, det är inte varje dag ;)

Imorgon kommer en kvinna och provrider min prins. Spännande. Vi får se hur det går!

Hej sålänge!
/Malin

Sjuk - alltid lika olägligt.

De senaste dagarna har inte varit det minsta kul.
I fredags skulle jag åka med och hämta hem Rebeccas nya ögonsten Grand Catalyst och hela helgen skulle vi bo hos Lena och vara med på massagekurs med våra pollar. Men nej, Malin går självklart och drar på sig världens dunderförkylning och måste ligga hemma hela helgen med en tennisboll i halsen och feberfrossa. Jippie, verkligen. Jag kan försäkra er om att jag inte varit det minsta bitter, grrr...

Men, men, shit happens. Jag är fortfarande inte riktigt frisk ännu, men ska till skolan imorgon ändå. För jag orkar inte vara sjuk mer! Dessutom har jag massor med ridlust och vill inte att Limaac ska gå i hagen och skräpa en enda dag till. Pojken behöver arbeta, bums.

Förresten, jag behöver lite hjälp. På teatern i skolan skall vi göra en monolog och framföra. Jag behöver hjälp med att komma på en bra story! Min lärare tyckte att eftersom jag ändå bara skulle vara hemma så var det ett (quote) "lysande tillfälle att skriva klart statusmonologen". Men min hjärna har inte riktigt varit i skick att tänka överhuvudtaget de senaste dagarna. Så nu sitter jag med en monolog som borde vara klar imorgon, och jag har inte ens börjat. Suck.
Idé nån?

/Malin

Alla har vi en gång varit små!

Hittade just en bild på världens sötaste bebis-Limaac. Såå sjukt liten! Jag vet inte hur gammal han är, men jag skulle gissa på ett-två år, eller vad tror ni? Jag har sett en bild på honom som föl och då var han ännu mörkare. Det går fort, snart är han flugskimmel! Han ser helvild ut på bilden, skulle inte förvåna mig det minsta om han var det också ;)

Lastträning for the win!

I söndags åkte jag och Reebeck till Familjen Leandersson i Eggvena för att titta på clinicen för Robert som hölls där. Väldigt trevligt var det! Roligt att träffa Fia, Maria, Familjen Fossing och Eva och co. Och se lilla Tiny in serious action! Jag tror vi alla satt lite med hjärtat i halsgropen när Robert hoppade upp och den lilla damen satte av, haha!
När vi kom hem till Oak Hill igen tog jag mig friheten att låna systrarna Johanssons transport och lastträna lite, väldigt intressant. Limaac är verkligen en helt annan häst att jobba med nu än för några år sedan. Då fick han gärna panik när man pressade honom och försökte fly. Jag pressade honom en del, han behöver verkligen övertalas innan han ens överväger att gå på det där monstret, men han höll huvudet kallt och var cool hela tiden. Efter ca en halvtimme gick han på, och sedan gick vi av och på och av och på säkert tio gånger om utan diskussion. Det är verkligen synd att vi inte har haft möjlighet att åk-träna med en bra transport och en bra chaufför mer, jag tror inte alls att det hade varit något problem om han bara hade fått göra det mer. Men, men, saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.

På torsdag kommer en kvinna och provrider, det ska bli spännande. Tyvärr så ligger jag hemma med världens förkykning så hon får rida en liten arab som inte gått på hela veckan. Kan bli intressant.
Usch, att vara sjuk är verkligen det tråkigaste som finns! Saknar min ponny! Ska försöka övertala mamma att jag är frisk nog för att åka och iallafall gosa lite när hon kommer hem.

Dessa hästar...

I tisdags var vi (Jag, Rebecca, Lena och Liam) iväg och kollade på en häst åt Rebecca. Jesus vilken pärla vi fann! En Quartervalack som heter Grand Catalyst. Hur go som helst, och av döma av Rebeccas reaktion så var det lite kärlek vid första ögonkastet. Sjukt kul! Så nu hoppas vi att den kan flytta hem till Oak Hill så fort som möjligt, så det roliga kan börja:)

Limaac fick alltså vila igår. Tidsoptimist som jag är så tänkte jag att jag säkert hann rida när vi kom hem igen, men icke, så var det kolsvart ute. Men, men, han dör inte.
Provridning i tisdags blev det ingenting av tyvärr. De som skulle komma fick förhinder i sista sekund. Jag var supernervös hela dan, så när de ringde och sa att de inte kunde komma drog jag en lättnadens suck. Det där med att sälja hästar (läs bästa vänner) är inte riktigt min grej, alldeles för hjärtslitande. Dock har jag börjat vänja mig vid tanken nu, jag börjar iallafall inte gråta längre så fort någon frågar om Limaac. Men det är fortfarande tufft. Ironiskt nog håller en av mina bästa vänner på och säljer sin ögonsten också, så vi får väl tröstäta tillsammans.

Dessa älskade hästar. Min älskade Macs <3

Dags att gå skilda vägar.

Idag hade jag och Limaac en liten speciell dag. När jag kom till stallet vid halv tolv tiden stod han vid grinden och väntade på mig. Antingen visste han att jag skulle komma, eller så har han stått där hela dagen och väntat. Han visste iallafall precis vad som var på gång. Jag orkade inte hämta grimman och jag behövde den inte heller, han strosade målmedvetet rakt in i stallet och ställde sig i gången och väntade på att få bli uppbunden. Sen stod vi där, och borstade, och gosade, och grät, och pratade, och borstade lite till. Tre timmar tror jag det tog, innan vi båda lyckades dra ett djupt andetag och säga "nu är det bra". I den stunden kändes det som om en stor tyngd lättade från mina axlar.

Att jag funderat ett tag på om jag och Macco skall gå skilda vägar vet jag, men jag var orolig för vad han skulle tycka. Dum människa som jag är så glömde jag återigen hur smarta hästar är, och tänkte inte ens på att han kanske redan visste. Självklart visste han, han vet allt! Han läser mig som en bok. Och han var okej med det, kanske tyckte han också att det var dags. I tre år har vi varit bästa kompisar. Vi har kämpat ihop, misslyckats ihop och lyckats ihop. Och nu, efter tre år, är det dags att se framåt och gå skilda vägar. Jag vet det och Limaac vet det, men fy fan vad det gör ont.

De flesta jag pratat med förstår absolut inte varför jag ska sälja Limaac, han är ju underbar häst och det är äntligen nu som saker och ting börjar gå riktigt bra. Men just därför. Det vi ska lära av varandra har vi lärt oss, nu måste vi gå vidare och lära oss annat av andra. Antingen förstår man det, eller så gör man det inte, och min erfarenhet säger att det inte finns någon mening med att förklara för någon som ändå inte förstår.

I lördags kväll satte jag ut Macs på annons. Det har redan ringt tio intresserade, varav sju jag sagt nej till. Tre stycken möjliga, varav en kommer och provrider imorgon. Detta kan gå snabbt.
Min värsta farhåga är att Limaac blir såld nu och jag står utan häst i ett halvår. Det känns som att då skulle tomheten bli så påtaglig och saknaden för stor. Men just nu koncentrerar jag mig på att hitta världens bästa kompis till Macco, det andra får jag ta sedan.

Han är mitt livs största kärlek, den hästen. Det är därför det gör så ont att göra det enda rätta.

Panikångest.

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=274613
Jag kan inte andas. Har gråtit i två timmar. Klarar jag det här?

Sista veckan i frihet...

...har varit precis som sista veckan på sommarlovet skall vara. Jag skulle kunna ha sommarlov året runt, lätt! Den här sista veckan har jag spenderat med att vara med vänner och med Limaac. Och bara tagit det lugnt, försökt förbereda mig mentalt inför D-day.
Så imorgon är alltså första skoldagen. Usch, jag har sådan enorm skolångest. JAG VILL INTE. Hata är ett otroligt stark ord som jag helst inte använder, men jag hatar skolan. Gymnasietiden är bästa tiden i ens liv, yeah right. Jag är helt säker på att det skulle vara bästa tiden i mitt liv, om jag bara slapp att gå på gymnasiet. Men nu är det bara ett år kvar, så det är väl bara att bita ihop och köra på. Usch.

Nog om min ångest. Träningen med Limaac i veckan har gått så jättebra! Vi red för Krister i onsdags och det var intressant som vanligt. Min ridning är inne i en sån där tankeperiod just nu och kräver mycket funderande och eftertanke. Det är bra även om det är klurigt.
I förrgår när vi red på banan gick Limaac så bra så jag satt i chocktillstånd! Helt otroligt duktig var han! Vi red mycket volter och gjorde mycket av de övningar Robert visat, och han var så fin. Jättemjuk och gav efter åt bettet hur bra som helst (tränsbettet). Så det var kul:)
Igår gick det också väldigt bra. Tills Ajax fick nog av att stå inne och började sparka i boxdörren, då var det "hej då koncentrationen". Men jag hade ingen lust att ta strid, så vi genomförde det vi höll på med och avslutade, alltid det bästa att göra när man har tids- och tålamodsbrist.

Idag har Limaac lyckats dra av sig en sko, igen, så det blev ingen ridning för hans del. Däremot fick jag låna Ferro, en häst som Lena har hemma på träning, och hänga med Lena och Liona ut på en vansinnestur. Nej, så farligt var det inte, men fort gick det! Och shit, vilken härlig liten häst! En sån liten vill jag ha. Pigg och glad och stadig på foten. Och snabb! Och med helt underbart vackra ögon :) Tycker att systrarna Johansson borde behålla den lille krabaten.

Jag och Maccos har även varit ute i skogen och ridit en del. Vi har försökt njuta av den vackra naturen så mycket som möjligt och strirrat oss blinda på all grönska för att vara säkra på att minnet av sommaren finns kvar även i vinter. Idag när jag och Lena var ute kunde jag inte låta bli att märka att marken var full av gula löv. Uuh, redan.. Men man vet aldrig, förhoppningsvis kommer sommaren tillbaks en eller två veckor till, med värme och ljusa kvällar. Med den stilla förhoppningen tänker jag gå och lägga mig och hoppas att jag inte drömmer mardrömmar om skolan. Good night.

Trött?

Idag ställde jag klockan på halv åtta, för att jag skulle hinna med halv nio-bussen. När klockan ringde stängde jag av den och somnade om. Vaknade igen vid kvart över åtta och tänkte "Jäklar! Jaja, jag tar halv tio-bussen istället" - Somnade om. Vaknade tjugo över tio och tänkte "Men herrejävlar (ja, mina tankar är inte särskilt rumsrena) äsch jag får ta halv elva-bussen då..." - Somnade om igen. Vaknade fem över halv elva... = Kört! Så kan det gå... Nu är jag iallafall uppe och har tänkt ta halv ett-bussen, som jag inte ska missa.

Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på och jag ska kosta på mig en timmes kraftansträngning och städa mitt rum, men nej, det får nog vara som det är.
Men jag kan berätta lite om de senaste dagarna! I söndags kom vi hem från Norrköping, där vi varit och hälsat på släkten. Jag, mamma och Maria åkte till stallet för att klappa om lilla grå lite grann. Mamma och Maria övergav mig dock för att istället åka till Sollebrunn och köpa godis, nedrans svartfötter... Jag pysslade lite med Maccen, mockade, gosade med världens underbaraste kattungar och bara myste. Skönt att vara hemma igen!

Igår var jag i stallet tidigt. Red Maccen på banan (som btw har börjat få ett ordentligt staket. Jättefint! Bra jobbat Lena och Rebecca!). Det gick grymt bra! Red på tränsbettet och han gav efter så himla fint för det. Blev mest Robert-övningar och det gick kanon! Fin, fin ponny :)

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Är jättesugen att träna, men det var ett tag sedan vi red ut. Det får nog bli en blandning av båda. Sedan skall jag testa en sadel som vi hämtade hem igår, hoppas lite att den inte passar... Jag befarar nämligen att den är på tok för liten för min rumpa, så det vore så snopet om den skulle passa Limaac, hehe. Och imorn kommer Krister! Så då får vi lite att göra.

Hej sålänge!

MNM; mycket nöjd matte.

Idag tog jag och Linus halv nio-bussen ut till stallet. Linus gjorde bussdebut, en applåd för det! Han var jätteduktig och tyckte nog det var ganska kul. Fast lite läskigt kanske...

Jag och Macs red på ridbanan och försökte alternera mellan Krister-ridning och Robert-ridning. Det gick faktiskt jättebra! Vi red på stångbettet som jag varit lite skeptisk till, men det funkade bra. Jag ska ge det en chans, även om jag fortfarande är skeptisk... Det blev mycket voltarbete och ännu mer stop, back och rollbacks. Det är en rätt bra combo, för att få in rumpan, runda nacken och hålla bogen på plats. Limaac kändes jättefin! Så tränade vi lite på den spinförberedande mojsgrejen, och det gick strålande. MNM; mycket nöjd matte.

Igår var det träning för Krister. Det gick väl bra, Limaac skötte sig strålande, fast det lämnade mig med mycket funderingar. Men det är bra, ridning handlar om 50/50 tänka och göra. Igår gjorde vi, idag tänker jag, alltså är allt som det ska vara.
Sadeln passade tyvärr inte, så vi letar vidare. Vill ha en egen nu!
Imorn blir det halv nio-bussen igen, och så satsar vi på uteritt, tjoho :D

Ha det så bra! /Malin

I brist på annat...

Har inget att göra, så jag passar på att trixa med lite bilder (ge mig en vettig kamera tack?).
Tiny & Limaac i ekhagen på Oak Hill.

God morgon!

God förmiddag för vissa...
Gick upp för en timme sedan och har spenderat den senaste halvtimmen med att kolla på olika pads. Ska beställa en har jag tänkt, men det finns ju aldrig just den man vill ha! Antingen är det fel färger eller fel modell, ahh.. Men jag tror jag har kommit fram till ett beslut iallafall.
Nu ska jag äta frukost, sedan ska jag och mamma till Algutsgården och skrubba box. Har inte kunnat göra det för jag har inte varit hemma, men nu måste det bli gjort känns det som. Hoppas många är där :)
Sedan skall jag och pappa förhoppningsvis åka och hämta en sadel i Borås, en Circle Y reiningsadel, hoppas den passar! Och ikväll är det träning på Oak Hill för Krister. Fullt ös medvetslös!

Ha det bra. /Malin

Another day.

Jag har äntligen kommit hem efter en vecka i Åmål. Är nedrans jättetrött och skulle verkligen kunna tänka mig att sova en hel vecka, men nehej!
Idag åkte jag och Rebecca till stallet med halv nio-bussen. Den går perfekt, precis lagom tidigt. Det enda som är lite synd är att första bussen hem inte går förrän fyra... Men ju mer tid i stallet då:)
Jag kände mig lite som en blåslagen padda, sjukligt orkeslös. Efter att ha pysslat lite med min ponny och gjort sådana där onödiga saker som att frisera manen och lacka hovarna, så gick vi in till Lena och åt en andra frukost. Det behövdes. Sedan var det ridning på banan för min och Maccos del. Lena och Rebecca kollade på och kom med idéer. Det gillar vi! Kontentan av våra gemensamma funderingar var; mycket stopp, back och rollbacks på Limaac. Han måste få använda baken mer! Och mycket sidflyttningar och vändningar över bakdelen.
Jag tänkte göra lite av de övningar som Robert gav mig, men jag kom först inte riktigt ihåg vad han sagt, har ju inte ridit på en hel vecka... Fast jag tror att jag klurade ut det tillslut. Men jag ska fortsätta klura hemma och försöka göra det lite bättre och mer konsekvent nästa gång.

På onsdag kommer Krister, så då blir det till att klura ännu mer. Längtar! Känner ett sprudlande behov av att träna och testa och göra framsteg, det är kul! Hoppas det håller i sig.
Här är lite bilder från när jag och Linus var på äventyr igår. Linus är från och med nu officiellt stallhund! :)






Aw, mina fina älsklingspojkar!

Tummen upp för Robert! Och lite om tålamod...

Just nu sitter jag uppfylld av inspiration och översvämmande ridglädje. Anledningen är att jag och Limaac idag haft ett väldigt intressant och ögonöppnande träningspass för Robert Lagergren. Jag ska inte säga så mycket om det, förutom att det var helt otroligt roligt och att jag verkligen inser vikten av att alltid vara öppen och lyssna på och inspireras av så många som möjligt. Det finns många människor med ovärderlig kunskap värd att ta del av, Robert är helt klart en av dem. Ett plus i kanten var att han gillade Limaac och tyckte han var en smart häst, då blev jag glad. Så mer träning för Robert tack! :)

Det var skönt att ha en riktigt bra dag med Limaac för gårdagen var ingen höjdare alls.... Det här med tålamod alltså, det är verkligen en träningsak. Det är något man hela tiden måste öva på och något som ständigt sätts på prov. Limaac kräver allt mitt tålamod. Under de tre åren jag har haft Limaac har jag blivit allt bättre på det där. Jag blir sällan riktigt arg på Limaac. Eller jo, det blir jag, men det viktiga är att aldrig visa det. Att tappa tålamodet på Limaac i en situation innebär en otrolig förlust, både gentemot Limaac men främst gentemot mig själv.

Igår hände en sån där riktigt dum sak. Limaac var stressig, jag var trött. Jag hade gett mig tusan på att rida och Limaac var inte alls på rätt humör för att göra någonting alls. Han stod och stressade som en galning inne i stallet, först bara lite men när tjejerna gick ut så eskalerade det och blev mycket. Så där till bristningsgränsen mycket, när tillochmed jag (som oftast har en ganska stor tilltro till Limaacs intellekt) börjar fundera på vad tusan det är för fel på den hästen. Sedan när vi äntligen, efter tjugo minuter, kunde gå ner till ridbanan i helt ok tempo så blev allt pannkaka. Limaac totalt stängde av huvudet och vägrade lyssna på något jag försökte säga till honom. Jag har inte ont av när han är pigg och håller ett högt tempo, men när han stänger av huvudet, då kan jag bli riktigt frustrerad. Det är som att sitta på en seg ridskoleponny och det är det mest frustrerande jag vet.

I efterhand inser jag såklart vikten av att ha tålamod i den situationen och jag inser också att den dumma situationen var mitt fel och endast mitt fel, men det är sådant man alltid kommer på för sent. Det mest ironiska i hela situationen var att jag och Lena precis innan pratat om hur viktigt det är att behålla lugnet...

Trots allt lyckades vi avsluta dagen helt ok. Vi fick ridit lite på banan och var hyffsat sams när jag åkte hem. Men tack och lov och prisa gudarna för att Robert kom idag och satte lite nya perspektiv i min skalle, det var välkommet och välbehövligt, som alltid!

After all, jag älskar den hästen så otroligt mycket. Och vem har sagt att kärlek skall vara lätt? Over and out.
/Malin

Oak Hill Ranch, Maccos nya hem.

Limaac trivs som fisken i vattnet i sitt nya hem! Det är så härligt att se hästarna i hagen, för alla är kompisar. Trots att vi haft ett litet dokusåpedrama, hehe... Stallet har han inte varit så förtjust i, det har varit riverdance för hela slanten, men nu börjar han trivas även där. Idag när jag gjorde iordning honom för ridning så stod han i stallgången och nästan snarkade, så gulligt!

I går hade vi avskedstårtkalas med alla i Hol. Det kändes lite tungt och sorgligt, men fick bli ett bra avslut. Nu känns det som vi är redo att blicka framåt och glädjas åt vårt nya hem! Efter tårtan packades alla grejor in i bilen och det bar av mot Loo. Fast jag och mamma har fortfarande boxen kvar att skura i Hol, så än blir de inte av med oss där borta... ;)

Idag har jag och Macsen varit ute i sisådär tre timmar och utforskat terrängen runt Oak Hill. Hittade några riktigt fina vägar! Och skogen är helt underbar! Även om det inte finns så mycket stigar (än) så gör det ingenting för det är bara att rida ändå, väldigt ridvänligt. Imorn ska jag och Lena ut och leta efter en väg hon blivit tipsad om. Det blir spännande, i dubbel bemärkelse; jag rider barbacka...

Hemma igen!

Nu är jag hemma igen efter en kanonvecka hos Katta och Krister! Det har gått så sjukt fort, kan knappt förstå att jag är hemma igen. Men tiden går ju fort när man har roligt sägs det... Jag är galet trött och ska försöka gå och lägga mig så tidigt som möjligt, så det här får bli ett kort inlägg om nånting jag kan skriva en hel roman om.

Vi har ridit, ridit, ridit och tränat, tränat, tränat. Jag har världens träningsvärk i benen och korsryggen och kan knappt ta mig upp igen om jag väl sätter mig ner.
Jag var i chocktillstånd när jag kom på måndagen; först kunde jag inte hitta min häst i hagen. Det jag hittade var ett vältränat arabiskt fullblod, som inte alls liknade min gråa, rultiga ponny . Så fin! Ingen gräsmage där inte (förhoppningsvis lyckas jag hålla honom så resten av sommaren också). Och det var massa skillnad på ridningen! Jag visste ju att Krister skulle träna honom, men inte att han skulle trolla med honom! Helt otroligt.
Sen kom ju den betydligt svårare biten också; att träna mig. Det är inget lätt jobb, men jag tycker vi lyckades ganska bra. Det är verkligen en helt annan sak att hårdträna fyra timmar om dan än en gång i månaden. Jag märker betydligt mycket mer förbättring i min ridning efter den här veckan än vad jag gjort på de senaste tre åren! Grymt.

Så har vi haft för oss lite andra grejer också, men det tar jag nästa gång, nu vill jag sova! Ska till Krister imorn och rida lektion på Lili, iih :)
Här har ni en bild på min nya, vältränade arab. God natt! /Malin

Spänd förväntan.

Jaha, då var allting klart inför morgondagens resa till Bounce Creek Ranch, jippiee!. Allt är packat, sadeln är framlagd nere i hallen och mina skitiga jeans (det är lite svårt att hinna med att tvätta när man precis kommit hem) hänger på en stol och väntar.
Det var lite kul att packa om; ut med sandaler, kjolar och badkläder och i med boots, slitnaste t-shirtsen och ylletröjan. Haha, lite skillnad. Tror alla hästmänniskor lever lite dubbelliv i sina klädstilar...

Nu är klockan 23:56 och jag borde verkligen sova (lägg märke till att klockan på bloggen inte stämmer). Kommer vara gott trött i morgon. Men jag har lite svårt att sova, resfeber tror jag det kallas. Jag blir alltid lite nervös när jag ska åka någonstans. Det spelar ingen roll vart, det händer ändå. Blir alldeles paranoid och tror att jag kommer försova mig, glömma massa viktiga saker, få magsjuka, allt sånt! Men så fort jag kommit iväg är det ingen fara. Aldrig har jag varit med om att jag glömt nåt, försovit mig eller längtat hem. Förutom på klasslägret i fyran isåfall... Så mycket har jag aldrig längtat hem i hela mitt liv, det var det värsta jag varit med om. Och min mamma var med på den resan! Men det var vår hyperkristna klassmammas fel... Hon fick på något sätt för sig att hon skulle frälsa hela klassen, så jag förklarade krig. Man får gärna vara kristen, men försök inte frälsa mig! Haha, jaja... Då var då och nu är nu. Jag tror knappast att Krister och Katta kommer försöka tvinga på mig någon konstig troslära. Bara hästlära och det tar jag gärna emot!

Nej, nu måste jag försöka sova, nu är klockan 00.04. Ska äta lite, sen ska jag pysa i säng och drömma om min fine, gråe arabprins, han får ta bort all nervositet :) God natt.

Kvällspyssel...

Här sitter jag och har inget att göra. Så jag passar på att pilla lite med bloggen, som fått alldeles för lite uppmärksamhet de senaste månaderna. Det är inte det att jag inte haft något att skriva om , tvärtom! Jag skulle gärna sitta varenda kväll och redogöra in i minsta detalj för alla mysiga barbackaturer, spännande pass på banan, sadelprovningar och allmänt bus som vi hittar på, men det finns ingen tid! Jag besöker bloggen varje dag och sätter mig ner för att börja skriva, men alltid kommer nåt emellan eller så är klockan för mycket. Jaja, hellre ha för mycket att göra än för lite. Internet är ändå överskattat ;)

Just nu står Limaac hos Krister. Medan jag är på Öland. Fusk! Här tvingas jag ligga på stranden medan Limaac får allt det roliga. Undra om han håller med mig om att det är mig det är fuskit för... Jag ringer regelbundet och försöker hålla mig uppdaterad om alla tokigheter. Tydligen har ponnyn hunnit med både det ena och det andra, rivna staket inkluderat.
Men på måndag åker jag också dit och då jäklarimej ska det tränas! Hoppas vädret blir bättre så det går att vara i rundcorallen, för det är det jag längtar mest efter - att galoppträna i rundcorallen. Nyttiga grejer.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Förresten, alla dataexperter där ute! Kan någon tala om för mig hur jag fixar så att rubrikbilden hamnar innanför ramen? Jag har fixat och trixat men lyckas inte... Dessa tekniska saker, ahh.. God natt! :)

/Malin

Håll ut, snart är det sommarlov...

Ett stycke bushäst. Limaac förra sommaren.

Västsveriges tjockaste Arab...

Halli hallå! Idag tog jag mig lite sovmorgon, säg inget till min mamma^^

De senaste dagarna har rusat förbi i ett hysteriskt tempo. Jag drunknar i skolarbete och valkampanjer, men snart är det över! Längtar så mycket till sommarlovet! Pratade med min arbetsgivare igår, och vi bestämde att jag skulle börja jobba den sextonde istället för den nionde. Kändes rätt så bra att få en vecka helt ledigt innan jag börjar. Ska ju jobba hela sommaren...

Häromdagen hade jag en jättemysig eftermiddag i stallet. Jag var inte där alls hela förra veckan, så abstinensnivån var HÖG! Jag blev lite smått chockad av att hitta västsveriges tjockaste Arab i sommarhagen, gräset har gjort sitt... Men, men, det är väl så det ska vara på sommaren. Det enda jag är lite fundersam över är att det kommer bli svårt att hitta en sadel, kanske får vi rida barbacka hela sommaren.

Vi började med att leka i rundcorallen. Macs var slö! Sommarslö! Men efter att få hoppat några skutt över en bom så vaknade han ordentligt. Sedan gick vi upp till ridbanan och lallade runt lite. Måste se etxremt oseriöst ut när vi harvar omkring barbacka, men enligt mig är det den mest seriösa träning vi någonsin ägnat oss åt. Det öppnar verkligen upp för att tänka i nya tankebanor. Efter att ha skrittat länge, och travat tillräckligt gav vi oss på att galoppera lite. Gick förhållandevis bra :)

Efter "träningspasset" red vi ut en sväng, underbart stillsamt och mysigt. Limaac är bäst!

Möjlig karriär?

Idag har jag och mamma fodrat morgonen, hur mysigt som helst! Det enda som var lite tråkigt var att jag inte hann rida Limaac, historiaboken låg nämligen hemma och skrek på mig... Så den har jag ägnat större delen av dagen åt. Den har blivit nedrans agressiv på senaste tiden, kan det kanske bero på att jag har prov på tisdag tro?

Men igår så red vi allt! Och vi inte bara red, vi hoppade också! Det var jätteroligt! Limaac var hur duktig som helst och satsade för fullt varenda gång vi red mot det trettio centimeter höga hindret. Man såg verkligen hur hans självförtroende växte för varje skutt. Otroligt duktigt! Jag är så stolt så! Roligt att han inte är så osäker på hinder längre, våra lekar har faktiskt fungerat. Mina färdigheter inom hoppning var dock inte vad dom har varit... Jag hade lite svårt med balansen och den där pyttelilla sadeln hjälper ju inte riktigt till, haha. Men ge oss en månad så är vi redo för SM, promise.

Här är ett bildbevis på Macs stora prestation!

/Malin

Sommarbete, äntligen!

Idag hade jag en underbar, otroligt välbehövlig dag i stallet. Vädret var lite lustigt, ena stunden regnade och blåste som sjutton, för att nästa vara hur fint som helst. Det var iallafall mest fint så jag och Limaac passade på att hitta på lite grejer...

Först busade vi runt i corallen. Det är verkligen något utav det bästa som finns! Att busa runt. Mitt enda mål med buset var att Limaac skulle rasa av sig lite energi, så det gav utrymme till massa flum och, ja, bara bus helt enkelt. Och energi gjorde han allt av med! Och Knasen hjälpte till väldigt duktigt i hagen bredvid. Några gånger såg det ut som om de tävlade om vem som var snabbast. Knasen vann och Limaac skyllde på att han var i underläge, instängd som han var, tss..

Efter buset var det dags för lite ridning! Barbacka givetvis. Bör tilläggas att det inte var något negativt i den formuleringen; jag ÄLSKAR att rida barbacka! Det är mycket roligare än att rida med sadel! Om Macs hade varit lite stadigare och jag lite säkrare på att sitta barbacka hade jag lätt kastat sadeln för alltid! Men tja, det skulle bli lite väl många tårtor tror jag, hehe.

Iallafall, vi lekte runt lite på ridbanan utan att utföra något banbrytande. Men det var mysigt, Limaac tyckte om det och jag tyckte om det, så det var ack så värdefullt. Emmy och Fnoss hoppade så vi passade på att också ta några skutt, med mig på marken då såklart!

Jag funderar verkligen på vad som hänt med Limaac och hoppning, han har verkligen SÅ dåligt självförtroende när det gäller hinder! Men det har blivit otroligt mycket bättre. Nu kan han iallafall gå över bommar utan problem och det är stort för honom. Jag blev så glad när Inger la märke till det idag, att han trampade över bommarna utan att tveka! Vi sprang runt som galningar och skuttade över trettiocentimetare och jag såg hur Limaac växte lite för varje skutt. Han tycker det är roligt! Men läskigt... Jag tror att den bästa terapin mot hinder-rädsla är att hålla det på en lek-nivå, så det är det vi gör.

Efter "ridningen" var det dags för årets betessläpp!!! Egentligen skulle vi göra det imorgon, men va tusan, varför vänta? Limaac visste vad det var frågan om så fort vi började gå mot sommarhagen! Han fullkomligt älskar sommarbete! Massa ston, massa gräs och flera hektar att springa på, vilken valack skulle inte tycka om det? (Fossing är ett undantag) Dock var det inte så mycket betes-sprutt i hästarna som vi väntat oss. De var mer intresserade av gräset än av varandra, haha.

Det var lite tråkigt att släppa hästrana i täcken, men jag ville inte chansa på vädret. Hade varit lite tråkigt att behöva plocka in en förkyld Macco efter en vecka.

Det kändes bra att åka ifrån stallet och veta att min älskling var tillbaks i sitt esse; som enfaldig ledare över den stora mustangflocken, ute på nya, spännande äventyr på de vilda stäpperna! Alltså han och hans två ston i en inhägnad hage i Hol...

Här är en bild på den än så länge lilla flocken, med hingsten i täten.

Hej hopp! /Malin

Ibland är det svårt...

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Det beror nog mest, eller faktiskt helt uteslutande på att jag inte har haft så mycket att skriva om. De senaste, underbara vårdagarna har hästeriet fått stå åt sidan till förmån för mina andra fem liv. Det är alltid tråkigt när man inte hinner med allt man vill göra, men inte så mycket att göra åt...

Just nu har jag mer än fullt upp. I fredags genomförde vi ett härligt första maj-firande. Jag talade i Alingsås och har varit nervös för det hela veckan, men det gick bra. Sedan bar det vidare till ett Göteborg överväldigat av feststämning och vårkänslor.

Helgen har spenderats i Borås. Där jag ägnat mesta tiden åt att lyssna på föredrag om finanskrisen, mediateknik, argumentationsteknik och valplattformen inför EU-parlamentsvalet. Så sådant florerar i min skalle just nu. Det och dagens styrelsemöte där vi ska lägga upp kalendariet fram till valet den 7 juni. Maj kommer inte bli en nådig månad! Det kommer bli jobb, jobb och åter jobb... Dessutom tänkte jag försöka klara sista veckorna i skolan, och det får vi se hur det går. Jag har en del saker att ta igen i efterhand så det lär bli tufft även där. Alltså miniminivå på hästlivet denna månad också, suck...

Jag har allvarligt börjat tänka på framtiden, alltså den snara framtiden. Fram till sommarlovet kommer jag uppenbarligen inte ha någon tid för Limaac. Jag ska jobba som en galning hela sommaren och kommer knappast ha mer tid för honom då, och när skolan börjar igen kommer ju allt bli precis som det är nu. Så när ska jag ha tid? Efter skolan kanske, men då kommer jag kanske ha tid ett år eller så medan jag jobbar, sedan har jag tänkt läsa vidare eller resan och då kommer jag verkligen inte ha tid. Är det värt det? Är det värt all stress och allt dåligt samvete när det ändå bara kommer sluta med att jag måste sälja honom ändå? Och främst av allt; är det rättvist mot Limaac?

Sen så tänker jag på mina föräldrar. Det är inte billigt att ha häst, och det är de som betalar. Även om det inte sägs, så vet jag att det kan vara svårt att få ihop vissa månader. Och är det rättvist? Att tvinga dem vända på kronorna och vara stressade över det, när vi skulle ha betydligt mycet mer pengar om vi inte hade häst...

Jag andas genom Limaac. Vissa veckor hinner jag bara med honom tre dagar. Tre av sju. Men de tre dagarna är de som får mig att orka de resterande fyra. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Jag vill inte ens tänka tanken. Men samtidigt kan man inte alltid vara så egoistisk...

Min prins, mitt hjärta. Var ska vi ta vägen egentligen?

Sadelfunderingar..

Det här veckan har rusat på lika snabbt som alla andra! Det är inte klokt vad veckorna går snabbt så här på våren, och när jag tittar tillbaks på vad som hänt i veckan minns jag knappt nånting även om det hänt jättemycket! Närminnesförlust?

I tisdags for jag upp till stallet lite senare än tänkt. Vi en sisådär åtta var jag klar att rida. Jag har min sadel hemma för tillfället då vi var och red hos Krister förra helgen och hade en sadel för lite (eller en häst för mycket?) och för att jag svurit på att aldrig rida Limaac med den igen (det bröt jag igår). Den passar verkligen inte längre. Jag märker på honom att den klämmer, han vill knappt gå fram och går och kastar med huvudet hela tiden. Usch, nej jag borde inte rida honom med den. Hellre rida barbacka i några veckor och ha en häst med frisk rygg än envisas med att rida i sadel och så småningom få en häst med dålig rygg...

Men iallafall, i tisdags fick jag låna Fias sadel! Och herrejösses, vilken skillnad!! Det var världens aha-upplevelse, jag blir alldeles salig bara jag tänker på det. Limaac gick som en dröm, avslappnat och obehindrat och jag satt som fastlimmad. Helt otroligt! I min sadel måste jag hela tiden tänka på att lyfta bak skänklarna, annars åker de fram till sadelgjorden. Det är en ropingsadel och lädrerna är satta långt fram, så ni kan tänka er hur skevt det blir när jag "trotsar" sadeln och lyfter bak skänklarna. Krister tjatar hela tiden om att jag ska lägga bak skänklarna och vara avslappnad i benen, men jag tror inte att han riktigt förstår hur svårt det är. För jag måste hela tiden ha dragkamp med stiglädrerna då de faktiskt är satta för långt fram. Lycka till med att slappna av i benen då liksom. Men i den här sadeln behövde jag inte ens tänka på det! Bara jag slappnade av i benen hamnade de exakt där de ska vara. Och vilken skillnad att rida i ett tillräckligt stort säte! (Min är 15", liiite för litet för min rumpa). Nu förstod jag plötsligt helt och fullt innebörden av att "rulla ner" på bakfickorna.

Men det underbaraste av allt med den här sadeln var att den passade Limaac! Jag tyckte den låg lite skevt först, men efter att ha skrittat runt lite på ridbana la den sig där den skulle ligga och låg blixtstilla där hela tiden. För första gången på länge red jag faktiskt den där pigga och arbetsglada hästen jag en gång haft på ridbanan, och med sadel! Limaac är pigg och framåt, det är hans personlighet. Men sadeln har mer och mer gjort honom antingen seg och långsam eller springig. Det var en otrolig känla att samla ihop honom och få honom gå i riktigt långsam jogg och slippa behöva tänka "hoppas han inte får ont". Att kunna lyfta fram hans fulla potential och veta att om det tar stopp är det för att han inte kan mer än så och inte för att det gör så ont på manken att det inte går längre.

Min conclusion av den här upplevelsen var iallafall; Vi ska ha en ny sadel så fort som möjligt och den ska vara mer än bra, den ska vara jättebra. Så jag åkte hem och satt och kollade på annonser halva natten. Självklart insåg jag att om jag ska ha en "mer än bra" sadel måste jag vara beredd att betala för den. Därför har jag bestämt att sälja den gamla westernsadeln och hoppsadeln OCH transporten. Den gör ingen nytta ändå, jag kommer aldrig mer köra Limaac i den ändå. Så om jag får sålt det borde jag kunna inkassera åtminstone en 20 000 och det borde jag få tag på en hyffsad sadel för...

Här en bild på min sadel, som är grymt mycket till salu. Spread the word!

April Open och lite tankar om tävlingar kontra hästar...

I fredags och i lördags var jag i Skövde och kollade in April Open.
I fredags hängde jag på Fia och co. Vi rullade ut från gårdsplanen klockan 6 med Knasen på släp (gääässp!). Han och Micca var med i Haltern. Micca blev haltrad av Madde och åkte redan på torsdag kväll med Madde och Emilie. De skötte sog så himla fint, båda hästarna! Jag blev grymt imponerad av Micca som, två år gammal, står i championatet med massa andra, äldre hästar och sköter sig bäst av alla. Ställer upp sig perfekt och står bilxtstilla hela tiden, en sån duktig liten tjej!

I lördags åkte jag med Lena, Malin och Rebecca. Väl där mötte vi Katta och Krister, och spenderade dagen med att kolla på tävlingarna och gå runt i försäljningstält och kolla på grejer. Jag blir alldeles deppig av att titta på hästgrejer, för jag ser så mycket jag vill ha och behöver men har inga pengar att köpa det för. Suck... Nu ska jag iallafall beställa en pad från Highridge för nästa studiebidrag. Så får jag gå pank ett tag helt enkelt.

Det är väldigt inspirerande att åka iväg och kolla på tävlingar. Fast jag blir inte inspirerad att träna eller sugen på att tävla själv, helt tvärtom faktiskt. Jag blir totalt anti allt som har med hästtävlingar att göra när jag ser alla annars så duktiga och respektabla ryttare rida in på banan med sporrarna i sidorna på sina hästar. Under hela dagen såg jag inte en enda ryttare (Jo, en) som fick mig att tänka "Det här är bra ridning". Det var så himla mycket tävlig över det hela och så lite häst att jag blev alldeles ledsen. Det går inte att tävla hästar schysst, eller?

När jag bestämde mig för att bojkotta engelsk ridning (och främst alla dessa hopp- och dressyrtävlingar där det inte handlar om hästar utan om tävling) och istället börja rida western, blev jag så imponerad av westernryttares sätt att hantera och rida sina hästar. Det var en otrolig upplevelse att åka på tävling och se ryttare som red snällt och hänsynsfullt trots att de var på en tävlingsbana. Men jag tror att jag har höjt mina krav ytterligare sedan dess (det är knappast så att hela westernsverige plötsligt börjat rida annorlunda).

Jag kan verkligen inte nöja mig med det här! Det var så många ekipage på helgens tävlingar, där ryttaren satt och sporrade sin häst och drog den i munnen som fick både tredje, andra och förstaprisrosetter. Rosetter är ett bevis på seger för oss människor, men jag tror knappast att hästen som blev dragen i munnen ser den som en seger. Måste man strunta i tävlingar helt och hållet för att kunna hålla sig på en häst-vänlig nivå? Går det verkligen inte att tävla med sin häst och båda har lika roligt? Tänk om vi skulle börja bedöma ekipage efter vilka som ser ut att ha roligast istället för vilka som spinner snabbast?

Tävligsvärlden är skruvad, det är min åsikt. Vi människor kan verkligen inte göra något utan att gå lite för långt. Att proppa i våra hästar kilovis med kraftfoder, låta dem stå dygnet runt med täcken och beröva dem den enda lilla frihet de får av att gå i hage, det är att gå för långt. Iallafall om jag får säga vad jag tycker, och det får jag. När en häst plötsligt blivit för "värdefull" för att få spring ute och leka med andra hästar, då är det väl ändå inte värt längre? Kanske borde vi fråga oss vad det är vi älskar mest; hästar eller tävlingar?

Jag tycker själv att jag är kass på det här med ridning. Verkligen. Det är egentligen inget för mig, jag har alldeles för dåligt tålamod och är en sån där jobbig tävligsmänniska som kan vrida sig ur skinnet bara för att få vara bäst. Jag är alldeles för mycket rovdjur och kan bli arg och tända till för ingenting. Jag blir rädd för mig själv ibland när jag tränar och kommer på mig med att sitta och kräva saker av Limaac som är alldels för mycket att begära bara för att imponera på en annan människa, eller när jag sitter som i trans i sadeln och tragglar och driver och blir arg för att det inte går som jag vill och plötsligt tittar upp och märker att Limaac springer runt och önskar att han var någon annanstans. Det är därför jag inte vill tävla. För jag känner mig själv såpass väl att jag vet att om jag började tävla skulle jag inte bli snäll mot min häst. Även om jag tycker det är roligt att tävla och älskar att vinna, så älskar jag min häst mer och för mig är min relation till honom viktigare. Han behöver inte älska mig tillbaks, men jag vill att han ska ha anledning att respektera mig, och enda sättet att förtjäna den respekten på är att låta honom vara häst. Det går inte att fjäska till sig hans respekt med en prisrosett. Inte med dyra täcken heller. Nej, inte ens med godis...

Varför har vi människor så dålig självdistans? Varför måste vi tävla mot varandra i allt? Varför tycker vi att det är viktigt att ha dyra grejer och dyra hästar? Och hur tusan vågar vi göra det vi gör på våra älskade hästars bekostnad?

http://www.youtube.com/watch?v=YMr4REbiW-s&feature=related

Här är en länk till mitt absoluta favoritklipp. Jag gråter lika mycket varje gång. Respektera era hästar mer än vad ni älskar dem, och viktigast av allt; låt dem vara hästar. Over and out.

/Malin

Underbara lov!

Jag älskar att ha lov! Det är verkligen helt underbart! Även om jag ändå har väldigt mycket att göra och tusen bollar i luften så slipper jag ångestklumpen i magen inför att gå till skolan varje morgon. Fy tusan vad jag hatar skolan, det är helt sjukt vad jag hatar det. Jag har kommit på att min tillvaro är nästintill perfekt när jag slipper gå dit. Otroligt dumt, men sant.

När jag tittar i min kalender inser jag att slutet av april och hela maj kommer bli kaotiska. Särskilt april. Funderar på om jag ska börja förbereda mig redan nu eller om jag ska skita i det och njuta till 100% av att vara ledig, så får det komma som en kalldusch nästa vecka istället...

Idag håller jag på med lite av varje. Städar just nu mitt rum, tvättar kläder och funderar på att plugga lite historia. Tråkiga saker, men det är otroligt skönt när det är gjort och man kan gå och lägga sig på kvällen med gott samvete.

I eftermiddag ska jag ut till stallet och förhoppningsvis rida lite, beror på hur benet ser ut. Och ikväll har vi insläppet. Jag håller tummarna för att mamma åker med!

Igår åkte jag med Foss-gänget till ridhuset och kollade lite när Aline och Emmy tränade för Madde. Jag måste säga att jag blev imponerad av dem båda! De har utvecklats enormt! Jag fick mindervärdeskomplex när jag såg Aline, 10 år, galoppera runt med sin lilla Welshponny i en perfekt sits och balans. Haha, och där kommer jag, 18 år och kan knappt fatta galopp med min häst! Jaja, allt tar sin tid eller nåt sånt;)

Jag och Fia pratade om att jag skall få följa med och träna för Madde nästa gång. Jag får pirr-attacker i hela magen av att bara tänka på det! Madde är verkligen grymt duktig och det vore jätteroligt att få träna för henne. Dessutom tror och hoppas jag att hennes lugna övningar skulle passa Limaac som handen i handsken.

När jag kom tillbaka från ridhuset hämtade jag Limaac och tog en runda i skogen. Såret såg fint ut och även om det var lite svullet, var det absolut helt okej.

Vi red genom grusgropen och sedan hem genom skogen. Limaac var pigg och alert som vanligt och när jag bad honom att öka tempot uppför backen upp till skogen passade han på att både galoppera och bocka lite. Han såg så lycklig ut, så jag lät honom hållas. Fast när han började göra små caprioler och fäkta med frambenen blev jag tvungen att säga till honom. Haha, hoppas det är ett tecken på glädje:) Han lyssnade iallafall på mig och skrittade lugnt hem på långa tyglar. Duktig ponny!

Träsmak i baken, manikyr och Sparky.

Räknade just ut att jag de senaste två dygnen spenderat sammanlagt sexton timmar med att sitta i möten. Phuuu... Sexton timmar på en stol i en möteslokal, snacka om träsmak i baken!

Men idag var jag iallafall ute hos ponnibusen på förmiddagen. Magnus skulle komma och sko Limaac, så vi hann inte med så mycket. Borstade och gick en supermysig promenad ner till grushålan. Limaac älskar verkligen det stället! Av någon anledning tycker han att det är lika spännande varje gång. Det är nog för att det är så mycket sand överallt. Sitter liksom kvar i generna, ökenhäst som han är. Haha!

Magnus kom vid halv två och åkte tjugo minuter senare utan att det kostat mig en enda krona. Lite lagom smärtfritt sådär! Nej, men han tyckte vi skulle vänta med omskoning två veckor till så det blev bara lite manikyr och tillbankning av de skorna som blev sneda i slagsmålet med Mandy. Så nu kommer han igen om två veckor istället. Inte mig emot, det är alltid lika trevligt när han kommer och drar sina rövarhistorier...

Förresten så har Limaac sparkat Mandy på bogen så den är alldeles sårig och svullen. Usch, inte kul alls. Tycker så himla synd om Mandy, och Maria så klart! Dumma Macco... Så nu får de inte gå tillsammans mer, punkt slut. Och Limaac har gjort sig förtjänt av ett namn åt sin dumma sida. Sparky heter den från och med nu.

En hel cirkus på rymmen...

Idag red jag, Elin, Emmy, Aline och Eddie (och Sheriffen och John såklart) till godisgruvan. Ett påhitt som var uppskattat av både hästar och människor.
Jag hade inte tänkt rida med först. Mest för att Limaac oftast blir så jobbig i sällskap av andra hästar, plus att vi inte ridit ut ordentligt på ett tag.
Så jag satt uppflugen barbacka på gårdsplanen och tittade på de andra när de sadlade och gjorde sig klara och hade inte särskilt mycket alls för mig... Så när de var klara för att ge sig iväg så tänkte jag "Men va tusan, jag kan ju faktiskt gå bredvid, det är ju kul att komma ut med några andra för en gångs skull!".
Så min plan var att gå med bredvid Limaac, men så tänkte jag att jag lika gärna kunde sitta kvar på ryggen så långt det gick, eftersom jag ändå redan satt där. Och vips, helt plötsligt har vi ridit nästan hela vägen till godisgruvan och där sitter jag barbacka på min galning till häst tillsammans med andra hästar och människor! Jag tror allt det var längsta sträckan-utan-busanfall någonsin faktiskt! Och barbacka dessutom!
Nåväl, precis när jag började tänka "det här går ju riktigt bra" börjar självklart Limaac öka på och trampa på stället. Så efter ett tag var jag tvungen att hoppa av ändå och efter ytterligare ett tag hade jag ett vilt frustande och sparkande fullblod bredvid mig. Så något lugnaste-ridturen-någonsin-rekord blev det inte... Men det var väldigt roligt ändå! Vi måste sett ut som en hel cirkus där vi drog fram!:)

Efter ridturen fortsatte givetvis cirkus-fasonerna. Jag bevisade vilket otroligt dåligt föredöme jag är och skulle stå på Limaacs rygg. Något vi visserligen gjort trehundra gånger innan, men ändå... Dum idé, gör inte så!
Självklart tar Limaac två steg åt sidan precis när jag kommit upp och jag trillar huvudstupa ner igen. Det var två ganska lugna och odramatiska steg, men det såg nog ändå ganska dumt ut. Det bästa var att Emmy fick kort på det hela... Haha! Så det kortet lär ni nog få se förr eller senare.

Men nu ska vi försöka föregå med gott exempel och låta bli med cirkuskonster på ett tag, och så är jag skyldig hela stallet en tårta!
Supermysig dag. Jag tycker mycket, mycket om mina små stallkompisar och det är helt otroligt att dom står ut med mig och mina tramserier!^^

Kram från Malin.

Uppdatering av de senaste dagarnas händelser.

Finns det något mer underbart än vårsol? De senaste dagarnas väder har varit så underbart att jag har knappt vågat tro att det varit sant! Varje morgon har jag vaknat och ställt in mig på att det skall vara grått och regnigt utanför fönstret, bara för att inte bli besviken. Men varje morgon har jag blivit mött av en strålande sol och klarblå himmel när jag dragit upp persiennerna, helt otroligt! Livet är så himla mycket lättare bara solen visar sig på himlen!

I onsdags när jag kom ut till stallet stod en naken, dåsig och alldeles supernöjd liten Macs i hagen. Fia hade tagit av honom täcket (tack!) så lyckan var gjord. Han är verkligen vildhäst ända in i själen min lilla älskling... Han trivs som allra bäst när han får vara helt naken, utan varken täcken eller grimmor. Helst av allt skulle han väl vilja vara utan staketet också, haha...

Vi ställde oss på gårdsplanen och jag gnodde så att håren yrde i nästan en timme innan jag blev tvungen att ge mig. Åter besegrad av alla dessa hästhår!

Först tänkte jag rida lite på ridbanan men jag hade insläpp av hästar väntandes och Limaac var lite svullen i bakbenet, så jag la snabbt ner den idén. Dessutom är det inte roligt att rida på ridbanan när hästen inte varit igång ordentligt på ett tag. Man hinner liksom bara börja värma upp och sen är det lagom att sluta. Och värma muskler gör man ändå tio gånger bättre i skogen!

Så, eftersom Limaac såg så behagligt tillfreds ut, och det var helt vindstilla, och för jag inte orkade sadla, så bestämde jag att det fick bli en barbackaritt i skogen istället. Årets första!

Jag är inte världens brightaste person, men ibland slår jag allt huvudet på spiken, och det här var just ett sådant tillfälle. Barbackaritt i skogen var nog den bästa idén jag kommit med på länge, för så mycket lugn och livskraft det gav mig går inte att hitta någon annanstans. Att få gunga fram mitt ute i skogen på sin nakna lilla vildhäst, i repgrimma och med tårna hängandes rakt ned, helt kravlöst och avslappnat måste ta mig tusan vara mer effektivt än vilket meditation som helst! Jag var så lycklig när jag kom tillbaks att jag nästan grät!

Så skulle jag kunna tänka mig att alltid rida. Bara för att jag älskar känslan av att sitta på en häst, min häst. Utan att behöva tänka på sits och hållning, utan att någon ser och dömer, utan ridbana och bommar och utrustning och mål och allt det där! Utan bara för att jag älskar min häst, och att vara med min häst.

Iallafall, när vi kom tillbaka fick Limaac världens största kram och sedan var det tillbaks till det vanliga arbetet med mockning och intag av hästar etc. men med ny energi och betydligt mer glädje!

____________

I fredags var Limaac jättesvullen i sitt bakben... Usch, jag blir så orolig! Även om jag vet att det inte är någon fara, för såret läker jättefint och ser bra ut, så kan jag inte låta bli att få en klump i halsen och ligga och fundera på det innan jag somnar på kvällarna...

Ridning var inte ens att tänka på, det vågade jag definitivt inte med det benet. Så det fick bli skönhetsbehandling istället.

Först tänkte jag bara borsta. Jag gav mig tusan på att jag skulle få bort allt löst hår och borstade som en galning. Men efter ett tag fick jag världens anfall på alla hår som yrde överallt och bara forsatte att yra så jag tog Limaac och ställde honom i spolspiltan och det slutade med att det blev skummbad! Jag använde upp all min såpa, men fin blev han!

Efter skummbadet gick vi en promenad och torkade i solen (ja, jag torkade också). Limaac var alldeles till sig och skuttade runt som en fölunge! Älsklingsponnyn <3

Jag gick i vanlig promenadtakt och han skuttade och travade på snedden och hoppade och kråmade sig som tusan bredvid. Jag tror han låtsades att han just vunnit första pris på en Arabutställning. För det var iallafall vad jag låtsades... :)

Malin älskar sitt yrväder till häst!

Ge mig stall! Ge mig skit under naglarna! Ge mig hästhår på kläderna! Ge miiig!

Igår var jag i stallet för första gången på fem dar. Känns lite som om de här långa mellanrummen kommer allt oftare och blir allt längre, inte roligt alls. Men jag får väl bara skylla på att jag har mycket att göra helt enkelt, för det är ju så det är. Den här gången kan jag ju faktiskt också skylla på att jag har varit i Malmö några dagar på en efterlängtad Dylan-konsert;)

Det tog iallafall emot väldigt mycket att åka till stallet, vilket var lite konstigt. Eller nej, jag ångrar mig. Det var inte alls konstigt. Inte för att vara jag iallafall. Ju längre det går mellan, ja vadsomhelst egentligen, desto mer tar det emot. Har man t ex varit borta från skolan så tar det emot att åka dit. Jag tror att folk har hunnit glömma vem jag är eller nåt. Eller att allt kommer vara jätteannorkunda sen sist, och det är en läskig tanke.

Men iallafall, när vi väl kommit ut till stallet kändes det givetvis bra! Det var hur skönt som helst att komma ut och andas lite lant-luft. Och så fort jag fick syn på min lille pojk knep det till så hårt i magen av saknad att jag nästan började gråta...
Limaac fick sig en omgång med borsten och svansen hans fick en liten tvätt (jag kan inte hålla fingrarna borta från slangen när jag ser en smutsig svans, så passa er).
På ridbanan stod lite hinder uppställda så vi sprang runt tillsammans och skuttade lite. Och till min stora förvåning så hoppade Limaac helt utan att tveka! Det har han nog aldrig gjort förut.. Han brukar tycka det är skitläskigt med hinder och kan knappt gå nära dem. Jag försökte vara ihärdig med bomarbetet det första året med Limaac, men han blev bara mer och mer osäker så vi la ner det helt och hållet. Och nu plötsligt, nästan två år senare hoppar han utan problem över småhinder? Okej... Skummishäst.

Men jag tror att allt arbete vi gör, ger resultat på alla områden. För allt vi gör tillsammans stärker ju vår relation och tillit till varandra. Så det är klart att om vi stärker vår relation generellt så går saker som att hoppa också bättre även om vi inte tränar på just det. Det är ju ett litet test på förtroende även det, så om nu Limaacs förtroende för mig vuxit (förhoppningsvis) under dessa två åren borde det ju självklart kännas mer tryggt för honom att hoppa nu än vad det gjorde för två år sedan.
Det var som när jag tränade grunderna i Akademisk Ridkonst från marken med Bellis i fem månader utan att sitta på hans rygg en enda gång. Och när jag tillslut hoppade upp var han tio gånger mer välriden och lyhörd än fem månader tidigare...

Men iallafall, jag blev väldigt sugen på att börja träna på bommar och ta tag i Macsens lilla hinderproblem. Det vore kul och han kunde börja tycka det är roligt med hoppning, för jag tycker det är löjligt roligt!

Nu är det lov snart! Hoppas på ett riktigt hästigt lov. Vill igång och rida nu igen! Det har blivit alldeles för mycket vila för ponnyn de senaste tre veckorna. Väntar jag lite till finns det risk för att mannen från vidderna tittar fram när jag väl ska upp på ryggen, och det är jag inte jättesugen på...;)

Här är två väldigt gamla bilder på två väldigt söta ponnysar, tagna på samma dag tror jag faktiskt... Den vänstra är på underbara lilla Bellis för er som inte hann träffa honom då jag hade honom. Och för att Macsebusen kan lära sig lite om hoppning av Bellis. Och den högra är på en alldeles nyligen anländ, väldigt liten och väldigt ynklig Limaac. Som på bilden är i full färd med att försöka hoppa ur boxen (då duger det, hmmm), men det syns inte på bilden. Hehe.

Hejhopp!

Linus :)

Världens goaste lilla hund, som för övrigt agerar lekkamrat åt mig idag.

Morgonfodring...

Idag hade vi morgonen i stallet. Mamma och jag kom överens om att åka vid halv sju, men självklart när vi ska göra någonting så blir vi minst en halvtimme sena. Så vi åkte vid sju istället.

När vi kommer in i stallet så står självklart där en alldeles yrvaken Fia där i morgonrock (jag trodde först det var en kjol, haha) och slamrar med foderhinkar. Tänk att hon inte kan hålla sig!

Fodring, varm choklad, ut med hästar och allt sånt. Jag var sjukt trött och grinig hela tiden och störde mig på allt som mamma gjorde. Tur att hon har så bra tålamod...

Limaac fick vänta med att gå ut för jag ville borsta honom och kolla hans sår på bakbenet först. Det var svullet, ganska mycket svullet... Tvättade rent och sprayade på sårspray. Usch, stackars lilla vännen. Självklart tittade "höns-malin" fram som oroar sig för allting hela tiden, så jag har inte kunnat tänka på något annat på hela dagen.

Hade velat rida idag! Har inte ridit på hela veckan och det fullkomligt kryper i hela kroppen! Men idag måste jag plugga Naturkunskap. Har prov (IG-prövning) på tisdag och jag får verkligen inte sumpa det... Så det blir antagligen ingen ridning imorgon heller. Jag skriker inombords men det är inte så mycket att gör åt.

När vi kom hem från stallet la jag mig på soffan i hallen och somnade stenhårt. Sov i tre timmar vilket verkligen inte var meningen! Massor med värdefull tid som gick till spillo, men jag antar att jag behövde det. Nu har jag varit ute hos mina kaniner och NU äntligen ska jag sätta mig med Naturkunskapen. Bättre sent än aldrig, så att säga.

Hejhopp!

Puss på mulen.

Kom hem från stallet för en liten stund sedan. Vi har morgonen imorgon så det var vi som tog in idag... Det är mysigt när mamma och jag är ensamma i stallet, det är liksom enda stunden jag har ensam med mamma.

Idag fick hästarna var ute länge för vädret var så underbart! Vi drog på det så länge vi kunde, men tillslut var vi tvungna att ta in dem ändå.

Limaac och Mandy har bråkat i hagen så båda har sår på ett varsitt bakben. Dumponnysar, men den som är med i leken får leken tåla som man säger... Däremot en lek som jag inte tål är Limaacs hyfsat nyskaffade vana att bita i täcken. Usch säger vi åt det! Inte alls roligt. Han har bitit sönder både Ivas och Mandys täcken, och inte verkar det som om han bryr sig om Antibit-smaken heller. Så jag är lite smått rådlös när det gäller det. Har dåligt samvete för att han förstör täckena, men vad ska man göra? Jag kan ju inte direkt stå i hagen och banna honom... Hmm... Ett täcke till och han får gå med munkorg helt enkelt!

Men jag älskar honom hjälplöst mycket ändå... :)

Nytt trötthetsrekord...

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Beror på att jag verkligen inte har haft tid. De senaste dagarna har varit kaotiskt hekstiska! Jag och min klass är mitt inne i en föreställningsvecka, så vi har repat hela förra veckan + måndag-tisdag denna vecka och nu är vi igång med föreställningar. Har spelat fyra och har tre kvar. Helt galet!
Är så trött så jag vet knappt vem jag är...

Därför har jag också varit tvungen att leja bort min älskling i fyra dar (igen). Saknar honom så grymt mycket! Önskar för tillf'ället bara att denna veckan kan ta slut (och nästa vecka också, för den kommer bli minst lika stressig) så jag kan varva ner igen och bara vara ute hos min Macs.

Vill ge världens eloge till Fia, mamma och Fnoss-gänget för att de är så snälla och hjälper mig få mitt liv att gå runt! KRAM på er!

Och Limaac, jag har inte glömt dig!

Lördag, at last!

God morgon, god morgon.. Uppe med tuppen! Om man kan säga så när klockan är nio. Beror ju lite på vem man jämför med:)

Precis utanför min dörr står pappa och pratar med nån TV-snubbe som kom med våran TV idag, så jag ligger lågt och väntar med att gå ut... Hehe. Då tänkte jag att det vore ett bra tillfälle att berätta vad jag och lilleman pysslade med igår.

Igår hade jag en jättemysig (och efterlängtad) dag i stallet. Jag sadlade Limaac för att rida ut. Min intution sa mig att det vore dumt att rida ut. Ingen ridning på tre dagar, kväll och snö ute. Det kanske låter konstigt, men kvällsturer och snö är sådana typiska saker som triggar igång min lille ponnys arabhumör lite extra, av nån konstig, ännu ej känd anledning.

Men envis som jag är så trotsade jag självklart min intution och red ut ändå. Det gick superbra, Limaac var helt lugn hela tiden. Red inte så långt, bara upp till vindkraftverket och tillbaks, och några varv i sommarhagen.

Efter den lilla ridturen gick vi upp till ridbanan som var helt täckt med snö. Vi gjorde ett voltspår längst upp och höll oss i skritt på det tills vi plogat upp en spår i snön så det faktiskt gick att både trava och galoppera. Macsen gick underbart bra! Gjorde några väldigt fina stopp och vändningar på baken (tror att de där vändningarna så småningom skall föreställa rollbacks, men det vore att ta i att kalla dem rollbacks ännu). Jag var supernöjd efteråt! Fin ponny! :)

Igår fick jag ett telefonsamtal från Britt-Marie när jag var i skolan. Hon berättade att Limaac hade lyckats ta sig över till verkstadshagen. En undertråd var avslagen, så antagaligen hade han rullat sig för nära staketet och råkat slå av understa tråden och rullat under och hamnat på andra sidan. Haha, tänk vad förvånad han måste blivit! Jag är förresten inte alls förvånad, den ponnyn verkar kunna lyckas med det mesta...

Förresten tror jag inte alls att det var en olyckhändelse, jag tror att det var en väl genomarbetad plan från Limaacs sida. Han har säkert slipat på den i flera veckor! Så jag blir inte förvånad om han står i verkstadshagen idag igen...^^

Knäppisponny!

Nu kan jag gå ut, för nu har han gått! Hej då!

Ponnyabstinens!

Nej! Nu har jag inte varit hos min lilla ponny på två dagar! Det är inte bra för hjärtat...

Igår var jag på ABF hela eftermiddagen/kvällen på en kurs i självförsvar för tjejer som jag och min crew annordnat och idag har jag varit i skolans blackbox hela kvällen (fram tills nu) och riggat scen och målat grejer till våran föreställning som har premiär nästa vecka... Två väldigt roliga, men hektiska och fullspäckade dagar.
Har precis insett att det kommer bli väldigt lite ponny nästa vecka också, då vi har intensivperiod innan premiären och sen föreställningar hela veckan.
Och nästnästa vecka också då jag har två prov måndag och tisdag veckan därpå, som jag känner mig långt ifrån redo för. Det känns lite i magen faktiskt...

Men imorn ska jag iallfall till min lilla Maccopacco och förhoppningsvis ge honom en omgång på banan. Och på söndag ska vi träna för Krister, det ska bli kul:)

Saknar ponnibusen massor!

En bild säger mer än tusen ord...

Idag är alla ord överflödiga. Vill bara säga att jag älskar min häst!

Nedrans väder!

Vårväder hela veckan, men självklart snöar det då Malin ska träna...

Vädergudarna är inte på min sida! Eftersom ridhuset var bokat idag så satsade vi på att kanske träna på ridbanan istället. För det har ju trots allt varit jättefint väder hela veckan. Men tror ni inte att det självklart börjar snöa? Så vi fick skjuta på träningen till nästa vecka istället. Hade verkligen sett fram emot det, så det var en liten besvikelse. Men jag visste ju egentligen att vi antagligen skulle tvingas ställa in, så jag var förberedd.

Iallafall, eftersom det inte blev någon ridning idag så var jag klar i stallet redan klockan nio. Vad gör man en hel söndag när stallet är klart klockan nio och man inte har något inplanerat? Jag vet inte, det händer mig sällan... Jag har mest virrat runt och inte vetat vad jag ska göra. Somnade och sov i tre timmar, vilket var välbehövligt. Sen har jag gjort ingenting. Och ingenting enligt mig då är; tvätta kilovis med kläder, städa hos kaninerna, ringt viktiga samtal och skickat viktiga mail, planerat inför nästa vecka, svara på X antal sadelannonser, och bla bla bla...

Och nu sitter jag mest och biter på naglarna och väntar på att en tjej ska maila om en sadel som kanske blev såld idag, kanske inte. Lite roligt det där med att leta sadel, för jag har ingen aning om vad jag letar efter. Alla konstiga termer är som grekiska i mina öron. Så egentligen vet jag inte vad jag svarar på annonser. Tittar mest på hur sadeln ser ut, lite om vad det står för mått (har lite koll på vad måtten innebär, bara inte vad det betyder i praktiken), var den finns och vad den kostar. Den här sadeln var den absolut bästa jag kunde hitta utefter mina kunskaper, men jag har fortfarande ingen aning om ifall den skulle passa Limaac, så jag vet inte varför jag sitter och är nervös för. Det var nog mest det att min intution sa till mig att den sadeln kanske är den jag letar efter. Så, den som tror på sånt förstår väl vad jag menar.

Nej, nu ska jag tvätta en maskin till, slänga iväg veckans sista mail, duscha och gå och lägga mig och äta glass och kolla på Green fried tomatoes.

God kväll och god natt.

Lördag

Har suttit på möte idag från klockan elva till åtta (!). Underbart, precis sånt man vill göra en lördag, NOT.

Åkte till ponnyn en timme efteråt och pysslade litegrann. Behövde inte mocka och sånt för det hade redan min underbara lilla mamma fixat:)

Limaac fick sig en rejäl omgång med massageborsten. Inte riktigt så uppsakattat som man kan tro, han tyckte nog mest att jag var jobbig och ville hellre äta sitt hö. Men det var mysigt ändå! Och fin blev han:)

Nu ska jag hämta en liten hund och gå lägga mig, för jag är spytrött och ska upp sex imorn. Tjohoooo!

Good night.