Så var det dags.

Idag körde vi alltså älsklingen till Pernilla och Mats i Spekeröd. Limaac var en liten pärla, han gick på transporten nästan med en gång och stod stilla hela vägen. Jag tror han var väl förberedd på att han skulle åka, då jag har sagt det till honom nästan varje dag i två veckor.

När vi kom fram fick han gå ut i en hage bredvid de andra hästarna, och så fick de stå och titta på varandra genom staketet medan vi gick in och fixade med alla papper. Limaac tog det väldigt coolt och strosade runt i hagen som om han alltid bott där. De andra hästarna intresserade honom inte särskilt mycket, gräset var desto mer intressant. Kul för honom att komma till ett ställe där det fortfarande finns sommargräs kvar, lyllos alltså ;)

Sedan släppte vi ihop honom med deras Arab, Casper. De var så söta tillsammans, pussades och gnubbades och gick genast med huvudena tätt ihop. Hoppas, hoppas att de fortsätter vara så bra kompisar! Men jag kan inte tänka mig nåt annat.

Jag hade en klump i magen när vi först körde in på gårdplanen, men det släppte ganska fort när jag pratat lite med Pernilla och Mats. Det känns bra att Limaac har hamnat hos dem. Jag tror faktiskt inte att jag kunde hittat ett bättre hem åt mitt lilla yrväder. Men just nu känns det lite tomt och tungt och tårarna bränner bakom ögonlocken så fort jag ser något som påminner mig om Limaac...

Nu får vi bara hoppas att veterinärbesiktningen går bra och att han fortsätter att trivas, för ännu är vi inte i hamn. Det värsta hade varit om jag skulle få tillbaka honom efter två veckor igen; att behöva börja om den här smärtsamma proceduren på nytt vet jag inte om jag skulle klara av. Och så vet jag inte om det går att hitta ett så bra hem en gång till, så ännu släpper nog inte orosklumpen i magen. Jag tror inte att jag kommer känna mig helt lugn förrän allt är helt klart. Så håll tummarna!