Dags att gå skilda vägar.

Idag hade jag och Limaac en liten speciell dag. När jag kom till stallet vid halv tolv tiden stod han vid grinden och väntade på mig. Antingen visste han att jag skulle komma, eller så har han stått där hela dagen och väntat. Han visste iallafall precis vad som var på gång. Jag orkade inte hämta grimman och jag behövde den inte heller, han strosade målmedvetet rakt in i stallet och ställde sig i gången och väntade på att få bli uppbunden. Sen stod vi där, och borstade, och gosade, och grät, och pratade, och borstade lite till. Tre timmar tror jag det tog, innan vi båda lyckades dra ett djupt andetag och säga "nu är det bra". I den stunden kändes det som om en stor tyngd lättade från mina axlar.

Att jag funderat ett tag på om jag och Macco skall gå skilda vägar vet jag, men jag var orolig för vad han skulle tycka. Dum människa som jag är så glömde jag återigen hur smarta hästar är, och tänkte inte ens på att han kanske redan visste. Självklart visste han, han vet allt! Han läser mig som en bok. Och han var okej med det, kanske tyckte han också att det var dags. I tre år har vi varit bästa kompisar. Vi har kämpat ihop, misslyckats ihop och lyckats ihop. Och nu, efter tre år, är det dags att se framåt och gå skilda vägar. Jag vet det och Limaac vet det, men fy fan vad det gör ont.

De flesta jag pratat med förstår absolut inte varför jag ska sälja Limaac, han är ju underbar häst och det är äntligen nu som saker och ting börjar gå riktigt bra. Men just därför. Det vi ska lära av varandra har vi lärt oss, nu måste vi gå vidare och lära oss annat av andra. Antingen förstår man det, eller så gör man det inte, och min erfarenhet säger att det inte finns någon mening med att förklara för någon som ändå inte förstår.

I lördags kväll satte jag ut Macs på annons. Det har redan ringt tio intresserade, varav sju jag sagt nej till. Tre stycken möjliga, varav en kommer och provrider imorgon. Detta kan gå snabbt.
Min värsta farhåga är att Limaac blir såld nu och jag står utan häst i ett halvår. Det känns som att då skulle tomheten bli så påtaglig och saknaden för stor. Men just nu koncentrerar jag mig på att hitta världens bästa kompis till Macco, det andra får jag ta sedan.

Han är mitt livs största kärlek, den hästen. Det är därför det gör så ont att göra det enda rätta.