Ny blogg!

Hej alla! Jag har skaffat en ny blogg, den finner ni här.
Ha det så bra, hoppas vi ses på nya adressen:)
Mvh Malin.

Hej då Limaac.

Idag var vi hos Mats & Pernilla och skrev på pappren för Limaac, numera ingår han i Familjen Persson Bogren.
Och hur kändes det? Jo, helt okej faktiskt. När vi kom stod han i hagen med sin nya bästa vän Kasper och de såg ut att trivas så bra tillsammans. Jag blev nästan lite tårögd, inte för att jag blev ledsen utan snarare för att jag blev så glad över att han verkade trivas så himla bra. Det var en lättnad på något vis.
Vi klappade och gosade en stund, och mamma tog några bilder. Det känns verkligen att han inte är min längre, jag tror han kände det också, men det känns bra. Fast jag kommer sakna honom något otroligt, min lille busponny...
Jag är så tacksam över att jag har fått ha denna underbara häst hos mig. Så mycket som jag lärt mig, som vi lärt varandra, det är ovärderligt. Tack Limaac!

Limaac & Kasper

Hej då min älskling, ha det så bra.
Puss.

Så var det dags.

Idag körde vi alltså älsklingen till Pernilla och Mats i Spekeröd. Limaac var en liten pärla, han gick på transporten nästan med en gång och stod stilla hela vägen. Jag tror han var väl förberedd på att han skulle åka, då jag har sagt det till honom nästan varje dag i två veckor.

När vi kom fram fick han gå ut i en hage bredvid de andra hästarna, och så fick de stå och titta på varandra genom staketet medan vi gick in och fixade med alla papper. Limaac tog det väldigt coolt och strosade runt i hagen som om han alltid bott där. De andra hästarna intresserade honom inte särskilt mycket, gräset var desto mer intressant. Kul för honom att komma till ett ställe där det fortfarande finns sommargräs kvar, lyllos alltså ;)

Sedan släppte vi ihop honom med deras Arab, Casper. De var så söta tillsammans, pussades och gnubbades och gick genast med huvudena tätt ihop. Hoppas, hoppas att de fortsätter vara så bra kompisar! Men jag kan inte tänka mig nåt annat.

Jag hade en klump i magen när vi först körde in på gårdplanen, men det släppte ganska fort när jag pratat lite med Pernilla och Mats. Det känns bra att Limaac har hamnat hos dem. Jag tror faktiskt inte att jag kunde hittat ett bättre hem åt mitt lilla yrväder. Men just nu känns det lite tomt och tungt och tårarna bränner bakom ögonlocken så fort jag ser något som påminner mig om Limaac...

Nu får vi bara hoppas att veterinärbesiktningen går bra och att han fortsätter att trivas, för ännu är vi inte i hamn. Det värsta hade varit om jag skulle få tillbaka honom efter två veckor igen; att behöva börja om den här smärtsamma proceduren på nytt vet jag inte om jag skulle klara av. Och så vet jag inte om det går att hitta ett så bra hem en gång till, så ännu släpper nog inte orosklumpen i magen. Jag tror inte att jag kommer känna mig helt lugn förrän allt är helt klart. Så håll tummarna!