Sadelfunderingar..

Det här veckan har rusat på lika snabbt som alla andra! Det är inte klokt vad veckorna går snabbt så här på våren, och när jag tittar tillbaks på vad som hänt i veckan minns jag knappt nånting även om det hänt jättemycket! Närminnesförlust?

I tisdags for jag upp till stallet lite senare än tänkt. Vi en sisådär åtta var jag klar att rida. Jag har min sadel hemma för tillfället då vi var och red hos Krister förra helgen och hade en sadel för lite (eller en häst för mycket?) och för att jag svurit på att aldrig rida Limaac med den igen (det bröt jag igår). Den passar verkligen inte längre. Jag märker på honom att den klämmer, han vill knappt gå fram och går och kastar med huvudet hela tiden. Usch, nej jag borde inte rida honom med den. Hellre rida barbacka i några veckor och ha en häst med frisk rygg än envisas med att rida i sadel och så småningom få en häst med dålig rygg...

Men iallafall, i tisdags fick jag låna Fias sadel! Och herrejösses, vilken skillnad!! Det var världens aha-upplevelse, jag blir alldeles salig bara jag tänker på det. Limaac gick som en dröm, avslappnat och obehindrat och jag satt som fastlimmad. Helt otroligt! I min sadel måste jag hela tiden tänka på att lyfta bak skänklarna, annars åker de fram till sadelgjorden. Det är en ropingsadel och lädrerna är satta långt fram, så ni kan tänka er hur skevt det blir när jag "trotsar" sadeln och lyfter bak skänklarna. Krister tjatar hela tiden om att jag ska lägga bak skänklarna och vara avslappnad i benen, men jag tror inte att han riktigt förstår hur svårt det är. För jag måste hela tiden ha dragkamp med stiglädrerna då de faktiskt är satta för långt fram. Lycka till med att slappna av i benen då liksom. Men i den här sadeln behövde jag inte ens tänka på det! Bara jag slappnade av i benen hamnade de exakt där de ska vara. Och vilken skillnad att rida i ett tillräckligt stort säte! (Min är 15", liiite för litet för min rumpa). Nu förstod jag plötsligt helt och fullt innebörden av att "rulla ner" på bakfickorna.

Men det underbaraste av allt med den här sadeln var att den passade Limaac! Jag tyckte den låg lite skevt först, men efter att ha skrittat runt lite på ridbana la den sig där den skulle ligga och låg blixtstilla där hela tiden. För första gången på länge red jag faktiskt den där pigga och arbetsglada hästen jag en gång haft på ridbanan, och med sadel! Limaac är pigg och framåt, det är hans personlighet. Men sadeln har mer och mer gjort honom antingen seg och långsam eller springig. Det var en otrolig känla att samla ihop honom och få honom gå i riktigt långsam jogg och slippa behöva tänka "hoppas han inte får ont". Att kunna lyfta fram hans fulla potential och veta att om det tar stopp är det för att han inte kan mer än så och inte för att det gör så ont på manken att det inte går längre.

Min conclusion av den här upplevelsen var iallafall; Vi ska ha en ny sadel så fort som möjligt och den ska vara mer än bra, den ska vara jättebra. Så jag åkte hem och satt och kollade på annonser halva natten. Självklart insåg jag att om jag ska ha en "mer än bra" sadel måste jag vara beredd att betala för den. Därför har jag bestämt att sälja den gamla westernsadeln och hoppsadeln OCH transporten. Den gör ingen nytta ändå, jag kommer aldrig mer köra Limaac i den ändå. Så om jag får sålt det borde jag kunna inkassera åtminstone en 20 000 och det borde jag få tag på en hyffsad sadel för...

Här en bild på min sadel, som är grymt mycket till salu. Spread the word!

April Open och lite tankar om tävlingar kontra hästar...

I fredags och i lördags var jag i Skövde och kollade in April Open.
I fredags hängde jag på Fia och co. Vi rullade ut från gårdsplanen klockan 6 med Knasen på släp (gääässp!). Han och Micca var med i Haltern. Micca blev haltrad av Madde och åkte redan på torsdag kväll med Madde och Emilie. De skötte sog så himla fint, båda hästarna! Jag blev grymt imponerad av Micca som, två år gammal, står i championatet med massa andra, äldre hästar och sköter sig bäst av alla. Ställer upp sig perfekt och står bilxtstilla hela tiden, en sån duktig liten tjej!

I lördags åkte jag med Lena, Malin och Rebecca. Väl där mötte vi Katta och Krister, och spenderade dagen med att kolla på tävlingarna och gå runt i försäljningstält och kolla på grejer. Jag blir alldeles deppig av att titta på hästgrejer, för jag ser så mycket jag vill ha och behöver men har inga pengar att köpa det för. Suck... Nu ska jag iallafall beställa en pad från Highridge för nästa studiebidrag. Så får jag gå pank ett tag helt enkelt.

Det är väldigt inspirerande att åka iväg och kolla på tävlingar. Fast jag blir inte inspirerad att träna eller sugen på att tävla själv, helt tvärtom faktiskt. Jag blir totalt anti allt som har med hästtävlingar att göra när jag ser alla annars så duktiga och respektabla ryttare rida in på banan med sporrarna i sidorna på sina hästar. Under hela dagen såg jag inte en enda ryttare (Jo, en) som fick mig att tänka "Det här är bra ridning". Det var så himla mycket tävlig över det hela och så lite häst att jag blev alldeles ledsen. Det går inte att tävla hästar schysst, eller?

När jag bestämde mig för att bojkotta engelsk ridning (och främst alla dessa hopp- och dressyrtävlingar där det inte handlar om hästar utan om tävling) och istället börja rida western, blev jag så imponerad av westernryttares sätt att hantera och rida sina hästar. Det var en otrolig upplevelse att åka på tävling och se ryttare som red snällt och hänsynsfullt trots att de var på en tävlingsbana. Men jag tror att jag har höjt mina krav ytterligare sedan dess (det är knappast så att hela westernsverige plötsligt börjat rida annorlunda).

Jag kan verkligen inte nöja mig med det här! Det var så många ekipage på helgens tävlingar, där ryttaren satt och sporrade sin häst och drog den i munnen som fick både tredje, andra och förstaprisrosetter. Rosetter är ett bevis på seger för oss människor, men jag tror knappast att hästen som blev dragen i munnen ser den som en seger. Måste man strunta i tävlingar helt och hållet för att kunna hålla sig på en häst-vänlig nivå? Går det verkligen inte att tävla med sin häst och båda har lika roligt? Tänk om vi skulle börja bedöma ekipage efter vilka som ser ut att ha roligast istället för vilka som spinner snabbast?

Tävligsvärlden är skruvad, det är min åsikt. Vi människor kan verkligen inte göra något utan att gå lite för långt. Att proppa i våra hästar kilovis med kraftfoder, låta dem stå dygnet runt med täcken och beröva dem den enda lilla frihet de får av att gå i hage, det är att gå för långt. Iallafall om jag får säga vad jag tycker, och det får jag. När en häst plötsligt blivit för "värdefull" för att få spring ute och leka med andra hästar, då är det väl ändå inte värt längre? Kanske borde vi fråga oss vad det är vi älskar mest; hästar eller tävlingar?

Jag tycker själv att jag är kass på det här med ridning. Verkligen. Det är egentligen inget för mig, jag har alldeles för dåligt tålamod och är en sån där jobbig tävligsmänniska som kan vrida sig ur skinnet bara för att få vara bäst. Jag är alldeles för mycket rovdjur och kan bli arg och tända till för ingenting. Jag blir rädd för mig själv ibland när jag tränar och kommer på mig med att sitta och kräva saker av Limaac som är alldels för mycket att begära bara för att imponera på en annan människa, eller när jag sitter som i trans i sadeln och tragglar och driver och blir arg för att det inte går som jag vill och plötsligt tittar upp och märker att Limaac springer runt och önskar att han var någon annanstans. Det är därför jag inte vill tävla. För jag känner mig själv såpass väl att jag vet att om jag började tävla skulle jag inte bli snäll mot min häst. Även om jag tycker det är roligt att tävla och älskar att vinna, så älskar jag min häst mer och för mig är min relation till honom viktigare. Han behöver inte älska mig tillbaks, men jag vill att han ska ha anledning att respektera mig, och enda sättet att förtjäna den respekten på är att låta honom vara häst. Det går inte att fjäska till sig hans respekt med en prisrosett. Inte med dyra täcken heller. Nej, inte ens med godis...

Varför har vi människor så dålig självdistans? Varför måste vi tävla mot varandra i allt? Varför tycker vi att det är viktigt att ha dyra grejer och dyra hästar? Och hur tusan vågar vi göra det vi gör på våra älskade hästars bekostnad?

http://www.youtube.com/watch?v=YMr4REbiW-s&feature=related

Här är en länk till mitt absoluta favoritklipp. Jag gråter lika mycket varje gång. Respektera era hästar mer än vad ni älskar dem, och viktigast av allt; låt dem vara hästar. Over and out.

/Malin

Underbara lov!

Jag älskar att ha lov! Det är verkligen helt underbart! Även om jag ändå har väldigt mycket att göra och tusen bollar i luften så slipper jag ångestklumpen i magen inför att gå till skolan varje morgon. Fy tusan vad jag hatar skolan, det är helt sjukt vad jag hatar det. Jag har kommit på att min tillvaro är nästintill perfekt när jag slipper gå dit. Otroligt dumt, men sant.

När jag tittar i min kalender inser jag att slutet av april och hela maj kommer bli kaotiska. Särskilt april. Funderar på om jag ska börja förbereda mig redan nu eller om jag ska skita i det och njuta till 100% av att vara ledig, så får det komma som en kalldusch nästa vecka istället...

Idag håller jag på med lite av varje. Städar just nu mitt rum, tvättar kläder och funderar på att plugga lite historia. Tråkiga saker, men det är otroligt skönt när det är gjort och man kan gå och lägga sig på kvällen med gott samvete.

I eftermiddag ska jag ut till stallet och förhoppningsvis rida lite, beror på hur benet ser ut. Och ikväll har vi insläppet. Jag håller tummarna för att mamma åker med!

Igår åkte jag med Foss-gänget till ridhuset och kollade lite när Aline och Emmy tränade för Madde. Jag måste säga att jag blev imponerad av dem båda! De har utvecklats enormt! Jag fick mindervärdeskomplex när jag såg Aline, 10 år, galoppera runt med sin lilla Welshponny i en perfekt sits och balans. Haha, och där kommer jag, 18 år och kan knappt fatta galopp med min häst! Jaja, allt tar sin tid eller nåt sånt;)

Jag och Fia pratade om att jag skall få följa med och träna för Madde nästa gång. Jag får pirr-attacker i hela magen av att bara tänka på det! Madde är verkligen grymt duktig och det vore jätteroligt att få träna för henne. Dessutom tror och hoppas jag att hennes lugna övningar skulle passa Limaac som handen i handsken.

När jag kom tillbaka från ridhuset hämtade jag Limaac och tog en runda i skogen. Såret såg fint ut och även om det var lite svullet, var det absolut helt okej.

Vi red genom grusgropen och sedan hem genom skogen. Limaac var pigg och alert som vanligt och när jag bad honom att öka tempot uppför backen upp till skogen passade han på att både galoppera och bocka lite. Han såg så lycklig ut, så jag lät honom hållas. Fast när han började göra små caprioler och fäkta med frambenen blev jag tvungen att säga till honom. Haha, hoppas det är ett tecken på glädje:) Han lyssnade iallafall på mig och skrittade lugnt hem på långa tyglar. Duktig ponny!

Träsmak i baken, manikyr och Sparky.

Räknade just ut att jag de senaste två dygnen spenderat sammanlagt sexton timmar med att sitta i möten. Phuuu... Sexton timmar på en stol i en möteslokal, snacka om träsmak i baken!

Men idag var jag iallafall ute hos ponnibusen på förmiddagen. Magnus skulle komma och sko Limaac, så vi hann inte med så mycket. Borstade och gick en supermysig promenad ner till grushålan. Limaac älskar verkligen det stället! Av någon anledning tycker han att det är lika spännande varje gång. Det är nog för att det är så mycket sand överallt. Sitter liksom kvar i generna, ökenhäst som han är. Haha!

Magnus kom vid halv två och åkte tjugo minuter senare utan att det kostat mig en enda krona. Lite lagom smärtfritt sådär! Nej, men han tyckte vi skulle vänta med omskoning två veckor till så det blev bara lite manikyr och tillbankning av de skorna som blev sneda i slagsmålet med Mandy. Så nu kommer han igen om två veckor istället. Inte mig emot, det är alltid lika trevligt när han kommer och drar sina rövarhistorier...

Förresten så har Limaac sparkat Mandy på bogen så den är alldeles sårig och svullen. Usch, inte kul alls. Tycker så himla synd om Mandy, och Maria så klart! Dumma Macco... Så nu får de inte gå tillsammans mer, punkt slut. Och Limaac har gjort sig förtjänt av ett namn åt sin dumma sida. Sparky heter den från och med nu.

En hel cirkus på rymmen...

Idag red jag, Elin, Emmy, Aline och Eddie (och Sheriffen och John såklart) till godisgruvan. Ett påhitt som var uppskattat av både hästar och människor.
Jag hade inte tänkt rida med först. Mest för att Limaac oftast blir så jobbig i sällskap av andra hästar, plus att vi inte ridit ut ordentligt på ett tag.
Så jag satt uppflugen barbacka på gårdsplanen och tittade på de andra när de sadlade och gjorde sig klara och hade inte särskilt mycket alls för mig... Så när de var klara för att ge sig iväg så tänkte jag "Men va tusan, jag kan ju faktiskt gå bredvid, det är ju kul att komma ut med några andra för en gångs skull!".
Så min plan var att gå med bredvid Limaac, men så tänkte jag att jag lika gärna kunde sitta kvar på ryggen så långt det gick, eftersom jag ändå redan satt där. Och vips, helt plötsligt har vi ridit nästan hela vägen till godisgruvan och där sitter jag barbacka på min galning till häst tillsammans med andra hästar och människor! Jag tror allt det var längsta sträckan-utan-busanfall någonsin faktiskt! Och barbacka dessutom!
Nåväl, precis när jag började tänka "det här går ju riktigt bra" börjar självklart Limaac öka på och trampa på stället. Så efter ett tag var jag tvungen att hoppa av ändå och efter ytterligare ett tag hade jag ett vilt frustande och sparkande fullblod bredvid mig. Så något lugnaste-ridturen-någonsin-rekord blev det inte... Men det var väldigt roligt ändå! Vi måste sett ut som en hel cirkus där vi drog fram!:)

Efter ridturen fortsatte givetvis cirkus-fasonerna. Jag bevisade vilket otroligt dåligt föredöme jag är och skulle stå på Limaacs rygg. Något vi visserligen gjort trehundra gånger innan, men ändå... Dum idé, gör inte så!
Självklart tar Limaac två steg åt sidan precis när jag kommit upp och jag trillar huvudstupa ner igen. Det var två ganska lugna och odramatiska steg, men det såg nog ändå ganska dumt ut. Det bästa var att Emmy fick kort på det hela... Haha! Så det kortet lär ni nog få se förr eller senare.

Men nu ska vi försöka föregå med gott exempel och låta bli med cirkuskonster på ett tag, och så är jag skyldig hela stallet en tårta!
Supermysig dag. Jag tycker mycket, mycket om mina små stallkompisar och det är helt otroligt att dom står ut med mig och mina tramserier!^^

Kram från Malin.

Uppdatering av de senaste dagarnas händelser.

Finns det något mer underbart än vårsol? De senaste dagarnas väder har varit så underbart att jag har knappt vågat tro att det varit sant! Varje morgon har jag vaknat och ställt in mig på att det skall vara grått och regnigt utanför fönstret, bara för att inte bli besviken. Men varje morgon har jag blivit mött av en strålande sol och klarblå himmel när jag dragit upp persiennerna, helt otroligt! Livet är så himla mycket lättare bara solen visar sig på himlen!

I onsdags när jag kom ut till stallet stod en naken, dåsig och alldeles supernöjd liten Macs i hagen. Fia hade tagit av honom täcket (tack!) så lyckan var gjord. Han är verkligen vildhäst ända in i själen min lilla älskling... Han trivs som allra bäst när han får vara helt naken, utan varken täcken eller grimmor. Helst av allt skulle han väl vilja vara utan staketet också, haha...

Vi ställde oss på gårdsplanen och jag gnodde så att håren yrde i nästan en timme innan jag blev tvungen att ge mig. Åter besegrad av alla dessa hästhår!

Först tänkte jag rida lite på ridbanan men jag hade insläpp av hästar väntandes och Limaac var lite svullen i bakbenet, så jag la snabbt ner den idén. Dessutom är det inte roligt att rida på ridbanan när hästen inte varit igång ordentligt på ett tag. Man hinner liksom bara börja värma upp och sen är det lagom att sluta. Och värma muskler gör man ändå tio gånger bättre i skogen!

Så, eftersom Limaac såg så behagligt tillfreds ut, och det var helt vindstilla, och för jag inte orkade sadla, så bestämde jag att det fick bli en barbackaritt i skogen istället. Årets första!

Jag är inte världens brightaste person, men ibland slår jag allt huvudet på spiken, och det här var just ett sådant tillfälle. Barbackaritt i skogen var nog den bästa idén jag kommit med på länge, för så mycket lugn och livskraft det gav mig går inte att hitta någon annanstans. Att få gunga fram mitt ute i skogen på sin nakna lilla vildhäst, i repgrimma och med tårna hängandes rakt ned, helt kravlöst och avslappnat måste ta mig tusan vara mer effektivt än vilket meditation som helst! Jag var så lycklig när jag kom tillbaks att jag nästan grät!

Så skulle jag kunna tänka mig att alltid rida. Bara för att jag älskar känslan av att sitta på en häst, min häst. Utan att behöva tänka på sits och hållning, utan att någon ser och dömer, utan ridbana och bommar och utrustning och mål och allt det där! Utan bara för att jag älskar min häst, och att vara med min häst.

Iallafall, när vi kom tillbaka fick Limaac världens största kram och sedan var det tillbaks till det vanliga arbetet med mockning och intag av hästar etc. men med ny energi och betydligt mer glädje!

____________

I fredags var Limaac jättesvullen i sitt bakben... Usch, jag blir så orolig! Även om jag vet att det inte är någon fara, för såret läker jättefint och ser bra ut, så kan jag inte låta bli att få en klump i halsen och ligga och fundera på det innan jag somnar på kvällarna...

Ridning var inte ens att tänka på, det vågade jag definitivt inte med det benet. Så det fick bli skönhetsbehandling istället.

Först tänkte jag bara borsta. Jag gav mig tusan på att jag skulle få bort allt löst hår och borstade som en galning. Men efter ett tag fick jag världens anfall på alla hår som yrde överallt och bara forsatte att yra så jag tog Limaac och ställde honom i spolspiltan och det slutade med att det blev skummbad! Jag använde upp all min såpa, men fin blev han!

Efter skummbadet gick vi en promenad och torkade i solen (ja, jag torkade också). Limaac var alldeles till sig och skuttade runt som en fölunge! Älsklingsponnyn <3

Jag gick i vanlig promenadtakt och han skuttade och travade på snedden och hoppade och kråmade sig som tusan bredvid. Jag tror han låtsades att han just vunnit första pris på en Arabutställning. För det var iallafall vad jag låtsades... :)

Malin älskar sitt yrväder till häst!