Ny blogg!

Hej alla! Jag har skaffat en ny blogg, den finner ni här.
Ha det så bra, hoppas vi ses på nya adressen:)
Mvh Malin.

Hej då Limaac.

Idag var vi hos Mats & Pernilla och skrev på pappren för Limaac, numera ingår han i Familjen Persson Bogren.
Och hur kändes det? Jo, helt okej faktiskt. När vi kom stod han i hagen med sin nya bästa vän Kasper och de såg ut att trivas så bra tillsammans. Jag blev nästan lite tårögd, inte för att jag blev ledsen utan snarare för att jag blev så glad över att han verkade trivas så himla bra. Det var en lättnad på något vis.
Vi klappade och gosade en stund, och mamma tog några bilder. Det känns verkligen att han inte är min längre, jag tror han kände det också, men det känns bra. Fast jag kommer sakna honom något otroligt, min lille busponny...
Jag är så tacksam över att jag har fått ha denna underbara häst hos mig. Så mycket som jag lärt mig, som vi lärt varandra, det är ovärderligt. Tack Limaac!

Limaac & Kasper

Hej då min älskling, ha det så bra.
Puss.

Så var det dags.

Idag körde vi alltså älsklingen till Pernilla och Mats i Spekeröd. Limaac var en liten pärla, han gick på transporten nästan med en gång och stod stilla hela vägen. Jag tror han var väl förberedd på att han skulle åka, då jag har sagt det till honom nästan varje dag i två veckor.

När vi kom fram fick han gå ut i en hage bredvid de andra hästarna, och så fick de stå och titta på varandra genom staketet medan vi gick in och fixade med alla papper. Limaac tog det väldigt coolt och strosade runt i hagen som om han alltid bott där. De andra hästarna intresserade honom inte särskilt mycket, gräset var desto mer intressant. Kul för honom att komma till ett ställe där det fortfarande finns sommargräs kvar, lyllos alltså ;)

Sedan släppte vi ihop honom med deras Arab, Casper. De var så söta tillsammans, pussades och gnubbades och gick genast med huvudena tätt ihop. Hoppas, hoppas att de fortsätter vara så bra kompisar! Men jag kan inte tänka mig nåt annat.

Jag hade en klump i magen när vi först körde in på gårdplanen, men det släppte ganska fort när jag pratat lite med Pernilla och Mats. Det känns bra att Limaac har hamnat hos dem. Jag tror faktiskt inte att jag kunde hittat ett bättre hem åt mitt lilla yrväder. Men just nu känns det lite tomt och tungt och tårarna bränner bakom ögonlocken så fort jag ser något som påminner mig om Limaac...

Nu får vi bara hoppas att veterinärbesiktningen går bra och att han fortsätter att trivas, för ännu är vi inte i hamn. Det värsta hade varit om jag skulle få tillbaka honom efter två veckor igen; att behöva börja om den här smärtsamma proceduren på nytt vet jag inte om jag skulle klara av. Och så vet jag inte om det går att hitta ett så bra hem en gång till, så ännu släpper nog inte orosklumpen i magen. Jag tror inte att jag kommer känna mig helt lugn förrän allt är helt klart. Så håll tummarna!

Overkligt.

Limaac är snart inte min längre. Den fjärde oktober kör jag och Lena honom till Stenungsund och sitt nya hem hos Pernilla och hennes familj. Det känns overkligt. Två veckor har vi kvar tillsammans och sen skiljs vi åt, antagligen för alltid. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu.

El Maco ♥ Grandiosa

Den här veckan har jag och Rebecca hängt i stallet hela eftermiddagarna. Bussen till Loo direkt efter skolan och kvart över åtta-bussen hem. Snackat massa häst, ridit och pysslat, larvat oss och haft det bra med våra fyrbenta vänner. Får man ha det så bra eller? Som pricken över i har vädret varit helt fantastiskt! Grymt.

Jag har ridit Maccen varje dag. Han och Grand ( Limaac är förresten helt fäst vid Grand) har fått stå i lilla hagen hela veckan, så han har varit sprängfull med energi! Men vi har hittat en ganska bra lösning på det...; Ängen. Haha, de andra har nog tyckt att vi varit lite galna. Men när man har en häst som gillar att springa så är det väldigt, väldigt roligt att låta den springa :) I tisdags var vi i ekhagen och rejsade runt lite också. Otroligt bra för att göra av med energi. Galoppera upp och ned, hoppa över grenar, rida slalom mellan träden, väldigt effektivt! Och roligt.
Men vi har faktiskt ägnat oss åt seriöst arbete också, lite iallafall...

I torsdags drog jag och Ms. Reebeck till Borås och kollade in Harvest festival. Tyvärr hann vi inte vara där så länge, hade varit kul att se fler klasser (reining eller nån koklass hade vart najs). Men vi hann iallafall titta lite på trail och horsemanship och handla grejer. Rebecca köpte prof choice boots, bell boots och ett bett och jag fick äntligen inhandlat ett par prime boots :) Härligt, härligt!
Bör tilläggas att Borås Ridklubb är en väldigt trevlig anläggning för tävlingar! Väldigt fint var det.

Idag har vi (jag, Lena, Malin, Rebecca och Mr L) varit på Västergården i Stora Mellby hele dagen. De hade en dag med westerntema. Marknad, olika aktiviteter, ponnyridning, mat och westernuppvisning. Det sista stod Lena och Malin med hästar för. Mysig tillställning och fina uppvisningar må jag säga. Jag fick dessutom tillfälle att agera ko, det är inte varje dag ;)

Imorgon kommer en kvinna och provrider min prins. Spännande. Vi får se hur det går!

Hej sålänge!
/Malin

Sjuk - alltid lika olägligt.

De senaste dagarna har inte varit det minsta kul.
I fredags skulle jag åka med och hämta hem Rebeccas nya ögonsten Grand Catalyst och hela helgen skulle vi bo hos Lena och vara med på massagekurs med våra pollar. Men nej, Malin går självklart och drar på sig världens dunderförkylning och måste ligga hemma hela helgen med en tennisboll i halsen och feberfrossa. Jippie, verkligen. Jag kan försäkra er om att jag inte varit det minsta bitter, grrr...

Men, men, shit happens. Jag är fortfarande inte riktigt frisk ännu, men ska till skolan imorgon ändå. För jag orkar inte vara sjuk mer! Dessutom har jag massor med ridlust och vill inte att Limaac ska gå i hagen och skräpa en enda dag till. Pojken behöver arbeta, bums.

Förresten, jag behöver lite hjälp. På teatern i skolan skall vi göra en monolog och framföra. Jag behöver hjälp med att komma på en bra story! Min lärare tyckte att eftersom jag ändå bara skulle vara hemma så var det ett (quote) "lysande tillfälle att skriva klart statusmonologen". Men min hjärna har inte riktigt varit i skick att tänka överhuvudtaget de senaste dagarna. Så nu sitter jag med en monolog som borde vara klar imorgon, och jag har inte ens börjat. Suck.
Idé nån?

/Malin

Alla har vi en gång varit små!

Hittade just en bild på världens sötaste bebis-Limaac. Såå sjukt liten! Jag vet inte hur gammal han är, men jag skulle gissa på ett-två år, eller vad tror ni? Jag har sett en bild på honom som föl och då var han ännu mörkare. Det går fort, snart är han flugskimmel! Han ser helvild ut på bilden, skulle inte förvåna mig det minsta om han var det också ;)

Lastträning for the win!

I söndags åkte jag och Reebeck till Familjen Leandersson i Eggvena för att titta på clinicen för Robert som hölls där. Väldigt trevligt var det! Roligt att träffa Fia, Maria, Familjen Fossing och Eva och co. Och se lilla Tiny in serious action! Jag tror vi alla satt lite med hjärtat i halsgropen när Robert hoppade upp och den lilla damen satte av, haha!
När vi kom hem till Oak Hill igen tog jag mig friheten att låna systrarna Johanssons transport och lastträna lite, väldigt intressant. Limaac är verkligen en helt annan häst att jobba med nu än för några år sedan. Då fick han gärna panik när man pressade honom och försökte fly. Jag pressade honom en del, han behöver verkligen övertalas innan han ens överväger att gå på det där monstret, men han höll huvudet kallt och var cool hela tiden. Efter ca en halvtimme gick han på, och sedan gick vi av och på och av och på säkert tio gånger om utan diskussion. Det är verkligen synd att vi inte har haft möjlighet att åk-träna med en bra transport och en bra chaufför mer, jag tror inte alls att det hade varit något problem om han bara hade fått göra det mer. Men, men, saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.

På torsdag kommer en kvinna och provrider, det ska bli spännande. Tyvärr så ligger jag hemma med världens förkykning så hon får rida en liten arab som inte gått på hela veckan. Kan bli intressant.
Usch, att vara sjuk är verkligen det tråkigaste som finns! Saknar min ponny! Ska försöka övertala mamma att jag är frisk nog för att åka och iallafall gosa lite när hon kommer hem.

Dessa hästar...

I tisdags var vi (Jag, Rebecca, Lena och Liam) iväg och kollade på en häst åt Rebecca. Jesus vilken pärla vi fann! En Quartervalack som heter Grand Catalyst. Hur go som helst, och av döma av Rebeccas reaktion så var det lite kärlek vid första ögonkastet. Sjukt kul! Så nu hoppas vi att den kan flytta hem till Oak Hill så fort som möjligt, så det roliga kan börja:)

Limaac fick alltså vila igår. Tidsoptimist som jag är så tänkte jag att jag säkert hann rida när vi kom hem igen, men icke, så var det kolsvart ute. Men, men, han dör inte.
Provridning i tisdags blev det ingenting av tyvärr. De som skulle komma fick förhinder i sista sekund. Jag var supernervös hela dan, så när de ringde och sa att de inte kunde komma drog jag en lättnadens suck. Det där med att sälja hästar (läs bästa vänner) är inte riktigt min grej, alldeles för hjärtslitande. Dock har jag börjat vänja mig vid tanken nu, jag börjar iallafall inte gråta längre så fort någon frågar om Limaac. Men det är fortfarande tufft. Ironiskt nog håller en av mina bästa vänner på och säljer sin ögonsten också, så vi får väl tröstäta tillsammans.

Dessa älskade hästar. Min älskade Macs <3

Dags att gå skilda vägar.

Idag hade jag och Limaac en liten speciell dag. När jag kom till stallet vid halv tolv tiden stod han vid grinden och väntade på mig. Antingen visste han att jag skulle komma, eller så har han stått där hela dagen och väntat. Han visste iallafall precis vad som var på gång. Jag orkade inte hämta grimman och jag behövde den inte heller, han strosade målmedvetet rakt in i stallet och ställde sig i gången och väntade på att få bli uppbunden. Sen stod vi där, och borstade, och gosade, och grät, och pratade, och borstade lite till. Tre timmar tror jag det tog, innan vi båda lyckades dra ett djupt andetag och säga "nu är det bra". I den stunden kändes det som om en stor tyngd lättade från mina axlar.

Att jag funderat ett tag på om jag och Macco skall gå skilda vägar vet jag, men jag var orolig för vad han skulle tycka. Dum människa som jag är så glömde jag återigen hur smarta hästar är, och tänkte inte ens på att han kanske redan visste. Självklart visste han, han vet allt! Han läser mig som en bok. Och han var okej med det, kanske tyckte han också att det var dags. I tre år har vi varit bästa kompisar. Vi har kämpat ihop, misslyckats ihop och lyckats ihop. Och nu, efter tre år, är det dags att se framåt och gå skilda vägar. Jag vet det och Limaac vet det, men fy fan vad det gör ont.

De flesta jag pratat med förstår absolut inte varför jag ska sälja Limaac, han är ju underbar häst och det är äntligen nu som saker och ting börjar gå riktigt bra. Men just därför. Det vi ska lära av varandra har vi lärt oss, nu måste vi gå vidare och lära oss annat av andra. Antingen förstår man det, eller så gör man det inte, och min erfarenhet säger att det inte finns någon mening med att förklara för någon som ändå inte förstår.

I lördags kväll satte jag ut Macs på annons. Det har redan ringt tio intresserade, varav sju jag sagt nej till. Tre stycken möjliga, varav en kommer och provrider imorgon. Detta kan gå snabbt.
Min värsta farhåga är att Limaac blir såld nu och jag står utan häst i ett halvår. Det känns som att då skulle tomheten bli så påtaglig och saknaden för stor. Men just nu koncentrerar jag mig på att hitta världens bästa kompis till Macco, det andra får jag ta sedan.

Han är mitt livs största kärlek, den hästen. Det är därför det gör så ont att göra det enda rätta.